cineastens

 

Det är någonting med svenska filmer, jag kan inte exakt sätta fingret på vad, som inte känns genuint. Jag vet inte om det är så att min uppfattning färgats av åratals av tittande på hollywoodfilmer som lett till att jag fått en viss preferens där svenska filmer inte riktigt platsar. Det är mycket möjligt, men å andra sidan produceras hollywoodfilmer med värstingbudget i mycket högre grad än svenska filmer, så amerikanarna har ju definitivt en fördel när det gäller urval av bättre filmer.

 

Trots att hollywoodfilmer med miljoner i budget har möjlighet att putta sina filmer i vilka riktningar som helst, så tror jag inte problemet med svenska filmer ligger hos budgeten. Ego exempelvis. Det är en film som inte är beroende av specialeffekter eller påkostade studios, här är det dialogen och interaktionen mellan rollerna som står i fokus. Här finns alltså alla möjligheter att skapa ett trovärdigt och utmärkt manus, men filmen är ungefär på samma nivå som Twilight meets en askungesaga. 

 

 

Sebastian är en 25årig kille som är urtypen för en stockholmsbrat. Han bor i Östermalm och försörjs av de rika föräldrarna vars pengar han bränner upp på helrör på Stureplan där han plockar hem stereotypiska bimbosar varje helg. En olyckshändelse leder till att han förlorar synen. Livet förändras på två röda, och medan Sebastian har svårt att anpassa sig efter sitt blinda liv, så finns den nya personliga assistenten Mia där för att vägleda honom. De blir kära..trots att Mia egentligen inte är hans typ. 

 

Trots godkända rollprestationer av Martin Wallström och Mylaine Hedreul så är Ego inte ett dugg bättre än den genomsnittliga såpan på kanal 2. Den är förutsägbar, platt och framförallt så förbannat jävla klyschig. Allt är svart och vitt, Mia den kulturella söderhipstern vs Anna Anka-bimbosarna, oj vilket svårt val, eller? Sebastian ger ett väldigt falskt intryck under hela filmens gång och det är svårt att sympatisera med honom. 
Istället för att fokusera på att utveckla historien som faktiskt hade potential, bestämmer man sig för att fylla en tredjedel av filmen med någon fånig talangjakt som istället för att bidra till handlingen bara ger ett oseriöst och oengagerat intryck. Försökte man promota huvudrollen som artist eller vad?

 

Trots all min kritik är Ego ingen dålig film, alls. Det är en bra feel good film med en riktigt duktig Martin Wallström, den fungerar nog väldigt bra som en söndagsångest-film när man har mindre krav på kvalité och mer suktar efter ögongodis och någorlunda underhållning. 

 

 

 

Ett handslag. Dricka ur samma glas, eller något så simpelt som att knacka grannen på axeln och räcka fram dennes tappade plånbok. Så snabbt och effektivt sprider sig det dödliga viruset i Contagion, och det är omöjligt som publik att föreställa sig hur man ska lyckas få stopp på den omfattande epidemin som skakar om världen. 

 

Rollistan på high shot-hollywood skådespelare är lika lång och imponerande som farten dödsifforrna skenar iväg i. Laurence Fishburne, Matt Damon, Kate Winslet, Jude Law och Marion Cotillard har alla samlats för att göra oss paranoida i vem vi hädanefter låter beröra oss.

 

Filmen börjar med att följa Beth på flygplatsen på väg hem från en affärsresa. Hon ser sliten ut och uppvisar de första symptomen i vad som i filmen senare kommer att betrakta som Det Dödligaste Viruset Någonsin. När Beth kommer hem hinner hon knappt koka klart kaffet innan hon kollapsar och på den vägen är det. Tyvärr slutar det inte med henne, utan nu så ligger alla som haft kontakt med henne de senaste 24 timmarna riktigt illa till. Om ni funderar på hur många ni kommer i fysiskt kontakt med en vardag; från att krama en vän till att låna ut pennan eller ge kassörskan på ICA sedlar så förstår ni att det här viruset inte är att leka med. Till råga på allt är den luftburen också, så det räcker med att du bara pratar med någon för att dela med dig av ett dödligt virus! Yikes.

 

 

De mycket stressade och kostymklädda männen och kvinnorna på WHO's huvudkontor har en hel del att göra, trots det verkar det mesta av tiden gå åt till att sitta i videokonferens med varandra och dela med sig av siffror. För att göra saker och ting ännu jobbigare har en reporter/journalist/trubbelmakare (Jude Law) med extremt många anhängare bestämt sig för att den amerikanska staten trutar i sina medborgare lögner om vaccinet, vilket skakar om landet och skapar fler bekymmer än om mjölkpaketet man nyligen köpte möjligtvis kan leda till ens död. 

 

Filmen ger en första inblick i hur en epidemi är långt ifrån endast ett hälso- och politiskt bekymmer utan även ett socialt drama där alla är fienden och överlevnadsinstinkten hos människan har ruskiga konsekvenser. Vad tar egentligen kål på oss först, ett dödligt virus eller rädslan för ett dödligt virus som får oss att bete oss som första klassens apdjur? 

 

Contagion försöker balansera flera handlingar parallellt vilket gör det svårt att få någon djupare känsla för karaktärerna. I vissa filmer går det bra att göra så, men i en film som fokuserar på att få publiken att sympatisera med karaktärerna så är det viktigt att skapa ett samspel och inte bara ge ett ytligt intryck avflera roller istället för färre roller man känner mer för. 

 

Trots det är en intressant rulle som hjälp av matta färger och intensivt foto ger oss den där verkliga och högst obehagliga känslan som är ett måste för en dramafilm värd namnet.

 

 

 

 

 

 

Ser man en film med extremt många och löjeväckande huvudavkapningar där blodet sprutar orealistiskt åt alla möjliga håll samtidigt som det dunkar musik i bakgrunden som får hela scenen att kännas som en dålig parodi, så kan man vara säker på att det är ett verk av Quentin Tarantino. Han har en smak för det teatrala och Django Unchained är inget undantag.

 

Django (Jamie Foxx) är en slav som blir befriad av en prisjägare (Christoph Waltz). I utbyte så vill prisjägaren ha hjälp av Django att hitta ett par eftersökta män vars infångning ger belöning i form av mycket pengar. Django går med på detta, och blir även lovad att få hjälp att återförenas med sin fru som såldes som slav till en grym plantageägare (Leonardo DiCaprio). 

 

Rollistan är bland det mest lyckade med denna film. Christoph Waltz gör en skicklig och humoristisk prisjägare, medan Leonardo DiCaprio gör en total 360; han lyckas bevisa att han är en mångsidig skådespelare som klarar roller även utanför trygghetszonen. 

 

Samuel L Jackson spelar en hembetjänt (glorifierad slav i hans fall) och gör ett framträdande som sent kommer att glömmas. Tarantino har lyckats hitta ett gäng som kompletterar varandra riktigt bra, vilket jag tycker kan vara lite av en utmaning när det handlar om filmer med käck humor. Inte för att Django Unchained är särskilt humoristisk. För den lättkränkte kan all våld och blod och framförallt rasistiska glåpord ge upphov till avsmak. Ser man en Tarantino-film kan man dock inte förvänta sig något mindre än det blodigaste som går att erbjuda, och den publik som uppskattar det har en härlig filmupplevelse framför sig. 

 

 

Blod och våld är däremot långt ifrån det som kännetecknar Django Unchained. Filmen har en grym och annorlunda soundtrack, i en western-miljö kanske man förväntar sig en viss typ av musik men jag blev positivt överraskad när exempelvis modern hiphop strömmade ut ur högtalarna, och som dessutom passade utmärkt till aktuell scen. 

Hämndtemat är återkommande i många av Tarantinos film, och den behärskar han med bravur. Det är en fröjd att se Django hämnas på sina slavägare och dialogerna under dessa scener kan man inte annat än att bara gotta sig i och njuta av.

 

Problemet jag hade med filmen är att jag tyckte att den var tok för lång för att upprätthålla intresse. Man hade med gott samvete kunnat kapa av ungefär 45 minuter av filmen, men väljer att fortsätta med vad som kändes som oändliga våldsuppgörelser som inte tillförde handlingen något. Man sköt sig själv i foten genom att ha flera scener som hade kunnat avsluta filmen på topp, men istället valde att fortsätta i all evighet tills man som publik totalt tappade intresset. Nästan.

 

 

Det sägs att vin blir bättre med åren, men om Ridley Scott vore ett vin, så skulle han vara ett vin som gjorde precis motsatsen.1979 kom en av de bästa utomjordingfilmerna någonsin, kanske till och med den allra. "Alien" var kort och gott en film som tog världen med storm, och 40 år senare, med tillgång till nyare och vassare teknik för att i princip kunna skapa vad som helst filmväg, så står Alien stadigt kvar på filmtronen.

 

Vad hände egentligen under dessa 40 år? Hur kan Prometheus, en film med en budget som skulle kunna försörja en by i valfritt utvecklingssland med mat i flera år, och en regissör som står bakom flera av världens mest uppskattade filmer (Alien, Gladiator), blivit så makalöst...dålig?

 

Vi tar det från början. Prometheus är namnet på ett rymdskepp som är påväg till en okänd destination någonstans i vårt enorma universum för att ta reda på vad som ligger bakom människans ursprung. Vilka har man då valt att ha med på detta extremt påkostade mångmiljardprojekt? Jo, en robot som springer omkring som ett våp och verkar ha en egen agenda (exakt vad det var är fortfarande ett mysterium), Charlize Theron i en tajt kroppsstrumpa som den strikta projektansvarige som ingen bryr sig om, en grottexpert som inte verkar veta vad han gör där och samma sak gäller för de flesta av karaktärerna.

 

Att alla springer omkring som vantar och rör allt i sin väg och trycker på alla möjliga knappar utan en tanke på att de befinner sig på okänd mark, och borde kanske visa, jag vet inte, lite respekt? för de potentiellt blodtörstiga utomjordingarna på dörren på andra sidan de försöker öppna, ger intrycket av en väldigt oorganiserad grupp med människor som ska föreställa det bästa jorden hade att erbjuda.

 

Filmen är två timmar lång och varje minut kändes bara som en enda lång transportsträcka till Ridley Scott's ess i ärmen, hans hemliga vapen för att komma in och ge oss en spektakulär upplevelse som skulle kunna ursäkta den häpnadsväckande dåliga handlingen dittills och sen avsluta filmen med värdighet, men tyvärr kom räddningen aldrig. Noomi Rapace kniper huvudrollen och ger en tvivelaktig prestation, som däremot kan ursäktas någorlunda eftersom hennes karaktär tillsammans med filmen är så bedrövlig att räddningen fanns lika långt borta som trovärdigheten hos denna film. 

 

Visuellt så är Prometheus ett smörgårdsbord med det bästa av det bästa; den är galet vacker med storslagna miljöer och häftiga specialeffekter, men dagen då det räcker med snygg film för att duga är dagen jag lägger ner allt som har med film att göra.

 

 

Suck och stön.

 

Taken var en enorm succé eftersom det var en film som inte hymlade med sina avsikter. Pang pang, boom boom, Liam Neeson som far omkring som en dåre och högg ihjäl allt och alla i sin väg och utförde avancerade manövreringar som hade gjort självaste Bruce Lee grön av avund. Inte särskilt trovärdig med andra ord, men det gjorde inget, för Taken var fantastisk i det avseendet att den inte försökte vara något den inte var. Fokusen låg på att göra en jävligt underhållande actionfilm med världens coolaste huvudperson, och för det får den en eloge.

 

Taken 2 befinner sig tyvärr på milsavstånd från sin föregångares dristighet. Faktum är att Taken 2 fick mig att fundera på att det borde finnas en specialdomstol som åtalar och dömer alla människor som på ett eller annat sätt medverkat i att låta genomusla filmer mygla sig till en eller två timmar på bioduken.

 

Brian Mills (Liam Neeson) är nu en gammal gubbe men fortfarande precis lika driftig och livsfarlig som alltid. I denna film har hans f.d. fru och dotter en större roll, till min besvikelse. På något sätt lyckas hela denna familj återigen hamna i kidnappningsdrama, och denna gång är det fadern till en av de hundratals scumbags i förra filmen Brian roade sig med att döda som vill hämnas. Man startar en hämndaktion bestående av tjugotals blodtörstiga albaner som tar sig till Istanbul, där Brian med familj befinner sig, för att lära vår hjälte en hård läxa. Efter den massaker Brian Mills åstadkom förra gången tänker man att skurkarna borde ta vara på de få familjemedlemmar de har kvar istället, men som det framgått ovan så är ju trovärdighet en petitess man inte brytt sig om i Taken 2.

 

Liam Neeson sviker inte. Det är inte hos honom problemet ligger, eftersom han är precis lika övertygande i sin roll som innan. I en taxifärd med exfrugan känner Mills på sig att något är minst sagt skumt när flertal mystiska män dyker upp lite här och där, och exakt som i förra filmen slösar han inte en tiondels sekund på funderingar, utan sätter genast igång att instruera frugan i vad hon skall göra härnäst, därifrån sätts filmen ordentligt i i fart.

 

 

Däremot, till skillnad från Taken så har uppföljaren misslyckats kapitalt vad gäller att engagera publiken i vad som pågår. Tvärtom kände jag mig extremt irriterad på frugan och tonårsdottern (som för i övrigt spelas av en trettioåring) och kommer på mig själv med att hoppas att de skjuts ihjäl snart så vi får slut på fånigheterna. Det är oinspererade slagsmålsscener, tråkiga repliker, trista karaktärer och i det hela en jävligt bajsnödig historia som ger upphov till fler frågor än den ger svar på.

 

Detaljen som fick min fucking-bullshit-indikator att blinka ilsket måste vara en av de sista scenerna med den "avgörande" fightingscenen där Brian Mills står öga mot öga med.....en helt random alban. Ett sådant antiklimax så det skriker om det.

 

Enda anledningen till att denna film inte får bottenbetyg är för att Liam Neeson, trots bedrövligt rollval, är en mördarmaskin värd namnet. Utan honom hade Taken 2 sjunkit snabbare än Titanic och direkt joinat sina vänner i DVD-hyllan.

 

 

 

Regissör: Tony Gilroy

Skådespelare: Jeremy Renner, Rachel Weisz, Edward Norton

Genre: Action

 

"3 is a magic number, yes it is, it's a magic number", tycker telefonföretaget 3, och även om de troligtvis inte hade actionfilmer om superagenter i tankarna så stämmer det att tre är ett jävligt bra nummer att hålla sig till i filmvärlden, efter tre går det tyvärr oftast bara rakt ned i kloakerna.

 

The Bourne Identity, The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum är alla filmer som levererar mycket underhållning och är ovanligt bra för att handla om statskonspirationer och Jackie Chan-inspirerade superagenter. Det är actionfilmer av den bättre sorten, därför känns The Bourne Legacy otroligt malplacerad och hur himla onödig som helst. Om det inte vore för namnet så hade nog filmerna inte gått att förknippa med varandra, vilket nog mest hade varit till de tre föregående filmernas fördel.

 

Om jag minns rätt så slutade The Bourne Ultimatum med att Jason Bourne simmade ut i friheten och lämnade dörren öppen för en fjärde uppföljare. Det är klart att en uppföljare gjordes, och nu rullar pengarna in för filmskaparna som det ska medan troligtvis större delen av publiken känner sig lagom blåsta.

 

Matt Damon valde att tre filmer om odödlig agent var mer än nog, och huvudrollen denna gång spelas av Jeremy Renner. Han är Aaron Cross, ännu en av CIA's hemliga labbråttor som "got away". Till skillnad från Jason Bourne som hade en jävlaranamma och mejade ner allt och alla i sin väg för att uppnå rättvisan, så verkar Aaron Cross mest bara flyta omkring. Han verkar inte ha några ambitioner förutom ett gäng färgglada piller han är på desperat jakt efter.  Med sig i sina vansinnes bilfärder som mest finns till för att fylla ut tiden har han en söt labbläkare (Rachel Weisz) som egentligen inte heller fyller någon funktion i filmen. Gäsp.

 

 

Filmen kommer inte igång ordentligt förrän efter en timme, och fortfarande då är det lite oklart vad som pågår. Edward Norton har en otacksam roll som någon sorts CIA-chef med license to kill. Han sitter i säkert förvar i ett svalt och luftkonditionerat rum någonstans i USA och beordrar omkring sitt folk och riggar upp förtäckta mord till höger och vänster. Lite då och då växlar filmen från Renners jakt på vad det nu var han skulle ha, tillbaka till viktiga CIA-människor med högteknologiska apparater som planerar mord och talar pretto-ord som inte ger filmen någon större dimension.

 

Ett par trevliga och nervkittlande scener har man lyckats med, men tyvärr räcker det inte för att balansera ut det otroligt magra och slöa manuset. Jeremy Renner och Rachel Weisz gör såpass bra ifrån sig som det går att göra när det rör sig om fyrkantiga och inspirationslösa rullar som denna, men Renner gör filmen lite extra sevärd, ögongodisväg. Som min biokompis uttryckte sig ser han egentligen ut som en efterbliven grottmänniska, med den potatisnäsan, men mannen har en riktig sex appeal som gör det lite enklare att genomlida två timmars medioker soppa.

 

(O)turligt nog krävs mer än en bildskön man för att skapa en lyckad film och med Bourne Legacy har man kammat noll, vilket egentligen är jävligt synd eftersom den ändå hade tre värdiga filmer i grunden, en etablerad fanbas och en intressant story att bygga på. Allt detta flöt iväg tillsammans med Jason Bourne och kvar är en tveksam uppföljare.

 

 

 

 

Regissör: Andrew Niccol

Skådespelare: Nicholas Cage, Jared Leto, Ethan Hawke

Genre: Action, thriller

 

Lord of War är den typen av film som lyckas väcka publikens intresse ganska omgående. Vet man ingenting om filmens handling innan kanske man tittar på filmpostern och ser att Nicholas Cage ansikte är uppbyggd av en jävligt massa kulor. Är det en krigsfilm? En film om politiskt maktspel med vapen i fokus? Actionrulle kanske?

 

Yuri Orlov (Nicholas Cage) är en man som är högst framgånsrik i en bransch de flesta av oss har väldigt begränsade kunskaper om. Han är vapenhandlare, och inte den lagliga sorten som står i butik och kränger revolvrar för 99:99$. Det finns få krig och uppgörelser med vapen han inte har haft en betydande del i, och alltifrån tvivelaktiga afrikanska gerillor till världsledande politiker köper det han har att sälja. Med Nicholas Cage som berättarröst får vi följa Yuri Orlov från dess att han som yngling arbetar i föräldrarnas restaurang, till karriärstoppen där servering av blåbärsvåfflor ersatts av kulor och granater.

 

Med väldigt mörk humor, underhållande dialoger och ett vasst manus lyckas man engagera publiken i ett omfattande världsproblem som har tagit och fortfarande tar fler liv än kärnvapen någonsin gjort. Men vem bär egentligen det största ansvaret? Är det de skjutgalna soldaterna som avfyrar eller är det tillverkarna och vapensmugglarna som fortsätter att froda vapenindustrin?

 

 

"I'm not responsible for the death of any person because I've never pulled the trigger", säger Yuri Orlov i en scen. Han argumenterar för sin sak på ett väldigt övertygande sätt och man kan ju fråga sig huruvida det ur en moralisk synpunkt är försvarbart att göra en häftig underhållningsrulle av problematiken, men jag känner inte att filmen förringar på något sätt.

 

Nicholas Cage tillhör inte direkt gruppen mina favoritskådespelare, jag tycker att han mer än ofta ger intrycket av att vara trött på livet, han ser så glåmig ut och rolltolkningarna är på exakt samma vis, en tråkig jävel helt enkelt. I Lord of War gör han en av sina bättre roller och även om han kändes rätt så felcastad (vem i helvete skulle kunna ta honom för en ukrainier??) så gav han ett bättre intryck än vanligt. En annan skådespelare jag känner är värd att nämnas är Jared Leto, som spelar Yuri Orlovs yngre bror. Hans roll är egentligen inte så betydande för handlingens utveckling, han är en misslyckad pundare som hänger på storebrorsan, men fungerar även som vad i filmvärlden kallas för "likaren", han är rollen vi i publiken dels kan identifiera oss med och som reagerar som vi hade gjort i vissa av de starkare scenerna i filmen.

 

Lord of War fungerar som brutal ögonöppnare men också jävligt bra underhållning en fredagskväll. Det är full fart från inledningen tills sluttexterna rullar. Den smutsiga vapenindustrin och många scener är stundtals jobbiga att se, men det balanseras på sätt som inte gör det alltför påfrestande utan att för sakens nedvärdera allvarligheten.

 

 

 

 

 

Regissör: David Mackenzie

Skådespelare: Natasha Richardson, Marton Csokas, Ian McKellen, Hugh Bonneville

Genre: Thriller, romantik

 

Kvinna gift med högt uppsatt make. Kvinna är hemmafru men hemmet sköts redan av en hembiträde så kvinna har jävligt mycket dötid. Kvinna funderar över sitt trista kärringliv och undrar vad som kan göras. Kvinna förförs därefter av hunk bakom makens rygg. Kvinna faller pladask. Bara ett problem: Hunken har ett någorlunda fläckigt förflutet: Han är himla svartsjuk och sitter inne för att ha mördat sin fru. Oops!

 

Natasha Richardson spelar rollen som Stella, hemmafrun som har ett så enformigt liv att hon gärna beblandar sig med vilket pack som helst för att få lite action i livet, även om det innebär att de inte är främmande för att ta till trubbiga föremål när andan faller på, vilket är fallet med hennes nya toyboy Edgar Stark. Edgar är dömd till rättpsykiatrisk vård och har tillbringat 6 stillsamma år på anstaltet. Det vill säga, ända tills Max Raphael börjar arbeta där och i släptåg har han med sig frugan Stella.

 

 

Attraktionen mellan Stella och Edgar är så omedelbar att de hamnar i säng snabbare än bläcket på maken Maxs anställningsavtal hunnit torka. Det roliga varar en bra stund, men verkligheten kommer snabbt ikapp; en relation mellan en gift hemmafru och en dömd mördare är ju trots allt något man inte direkt vill skryta om.

 

Asylum har en mörk ton som känns i magen, obehaget smyger sig sakta på och förstärks av de övertygande rollprestationerna. Ju längre in i filmen, desto mer förstår man att det handlar om fler tvivelaktiga relationer än en. Man har lyckats fylla ut speltiden till max; på en och en halvtimme tar filmen fler oväntade vändningar men tappar trots det inte i kvalité, även om det är farligt nära då man lämnar en del viktiga frågor obesvarade.

 

Asylum är bra underhållning som visserligen inte kommer att få dig att kissa på dig av upphetsning, men filmen lyckas engagera där och då och lämnar ettnågorlunda avtryck.

 

 

 

 

 

 

Regissör: Christopher Nolan

Skådespelare: Christian Bale, Tom Hardy, Joseph Gordon Levitt, Michael Caine, Anne Hathaway, Gary Oldman

Genre:Action, Thriller, Drama

 

Det är svårt att toppa Batman Begins och The Dark Knight. De flesa trilogier blir sämre med varje film som kommer ut, men Nolans Batmanserie verkade vara den som trotsade oddsen. Batman Begins fick folk att förstå att superhjältar var mer än bara män i fula tajta trikåer, medan The Dark Knight gav sken åt en av 2000-talets mest spännande regissörer. Christopher Nolan insåg att det fanns en hel del att hämta i superhjältefilmer, det enda som krävdes var en fräsch och mer verklighetstrogen approach. Därmed var en stjärna född.

 

The Dark Knight Rises skulle vara det episka slutet på en serie som hyllats världen över för att vara, i min mening, den allra bästa i sin kategori. The Dark Knight Rises skulle ge oss Batmans sista och avgörande kamp för att rädda Gotham City. The Dark Knight Rises skulle, och borde varit, ett mästerverk utan dess like. Med darrande knän intog jag biostolen igår kväll och förväntade mig en föreställning bortom denna värld.

 

 

Kanske tog jag mig vatten över huvudet. Kanske byggdes mina förväntningar så pass höga under dessa 4 år jag längtat efter filmen att stegen rycktes under mina fötter och jag fick ett hårt och kallt uppvaknade. I vilket fall som helst så kan jag konstatera att Nolan, för allra första gången, inte riktigt infriade mina förväntningar.

 

Filmens handling kan i korta drag beskrivas som ännu en av Batmans outtröttliga kamp för att rädda Gotham City (hur orkar mannen egentligen?). Medan Jokern var en oberäknelig psykopat som levererade underhållning på högsta nivå, så är antagonisten i TDKR en legosoldat med tillräcklig med muskelmassa för att föda en hel afrikansk by. Justdet, en mask för munnen har han också som gör rösten lite extra raspig. Förutom att jag nog hade dragit mig för en närkamp med Bane, så levererar han lika mycket komik som en sovande snigel. Bane är alltså all about business = spränga Gotham i minimala bitar.

 

 

I hela denna röra av sprängande bilar och kroppar som kastas till höger och vänster så finns Catwoman med i bilden. Jag har skrivit förr i denna blogg att ända sedan jag fick reda på att Anne Hathaway skulle medverka i TDKR, så har hon hemsökt mig flera gånger i mina drömmar där hon fightats mot Batman iförd en prinsessklänning, och när jag bönat och bett henne om att inte förstöras min älsklingsfilm, så har hon skrattat åt mig och vips, så förvandlade hon Batman till en prins och de flyttade till ett slott och levde lyckligt i alla sina dagar.

Jag kan erkänna att Anne Hathaway gjorde hyfsat ifrån sig med tanke på de (usla) förutsättningar hon hade. I slutet av filmen kom jag på mig själv med att undra vad för syfte hon egentligen hade förutom att tråka ut oss till döds med den ena eländiga onelinern efter den andra? Frustration är det som närmast kan beskriva känslan jag fick av Catwoman som bara flängde runt som en trasa för att fylla ut filmen.

 

 

I det hela så kändes filmen inte alls särskilt nyskapande. Den var extremt utdragen och många scener var förvånande nog för att vara Nolans verk, väldigt klyschiga. Aldrig tidigare har jag velat plocka fram skämskudden eller himla med ögonen åt något som Christopher Nolan satt sina geniala händer på. Medan TDK var mörk men bjöd på en hel del underhållning i form av roliga scener och catchiga oneliners, så var TDKR bara mörk och dyster och helt befriad från humor, även om en del (halvhjärtiga)försök gjordes för att locka fram skratt hos publiken.

 

En känsla av att har-inte-jag-redan-sett-det-här-i-både-begins-och-tdk infann sig lagom efter halva filmens gång. Istället för att fokusera på att bygga vidare på vad det var som gjorde att Begins och TDK var sådana succér, så har man nästan reducerat kvalitén på delar av handlingen till något i höjd med valfri Bond-rulle. Nu skriver jag bara nästan, det tar verkligen emot att dissa så starkt men till försvar så har Nolan faktiskt sparat ett par ess i ärmen. Flertalet scener är otroligt gripande, och inte minst tack vare Hans Zimmers fantastiska komposition. Fyfan vad den mannen kan sin sak. Alla tre Batman-filmer har en soundtrack "tema" som anpassas efter handling och känsla i varje film. Till denna har Zimmer slagit på stort och släppt alla hämningar vilket resulterat i lysande musik som träffar rakt i hjärtat. Det, mina vänner, är vad som kallas för talang.

 

Batmans sista kamp är storslaget och vi får bevittna en stad som efter all olycka den drabbats av, all död och alla galna och blodstörstiga skurkar som fförsöker jämna den till marken, säger ifrån. Det är en minnesvärd kamp som etsar sig i hjärnan och helst ska ses på bio för att få den fullständiga känslan. Om du däremot som jag vaknat kallsvettig varje natt i flera år av hemska mardrömmar om en inställd tredje Batman-film, så gör du bäst i att sänka förväntningarna en aning. The Dark Knight Rises är sommarens bästa film, men filmseriens sämsta.

 

 

Regissör:Ethan & Joel Coen
Skådespelare: Tommy Lee Jones, Javier Bardem, Josh Brolin
Genre: Drama, thriller

Någonstans ute i Texas ödemark under 80-talet stöter Llewelyn Moss på några övergivna bilar, med ett flertal döda kroppar i närheten och ett blodbad utan dess like. Bilarna är fulla med knark och det handlar uppenbarligen om ett knarkuppgörelse gone wrong. Llewelyn Moss hittar även en portfölj full med pengar som han tar med sig hem, och där sätter mardrömmen igång när han får både polisen efter sig men även den högst dödlige lönnmördaren Anton Chigurgh som är ute efter pengarna.

Mycket mer spännande än så blir det inte riktigt. No country for old men riktar sig till en speciell publik, och det är de som uppskattar bröderna Coens verk som mer än ofta kantas av märkliga dialoger och till synes helt meningslösa karaktärer och scener som man inte riktigt vet vad man ska göra av.



Tommy Lee Jones spelar stadens sheriff, och man får följa hans resa genom den ena brottsplatsen efter den andra som Anton Chigurgh lämnar efter sig.

Lee Jones monolog i inledningen är den röda tråden genom filmen ända tills eftertexterna rullar, och det är främst honom och hans karaktärsutveckling det handlar om.

Budskapet i filmen kan diskuteras, men min uppfattning är det helt enkelt tycks handla om - tillfälligheter. Slumpen. Hur små enkla händelser bestämmer ödet och hur ingen undkommer sitt öde. Det positiva med denna framhållning är att eventuella budskap inte trycks i ens ansikte likt många av dagens mainstream-filmer då man ofta utgår ifrån att publiken inte kan tänka själv, utan regissörerna till denna rulle presenterar filmen på ett sånt sätt att det kan tolkas hur som helst.

Jag anser ändå att no country for old men är en rätt så pretentiös och väldigt överskattad lantisfilm som trots det lyckats norpa åt sig flertalet Oscars, bland annat för bästa film. Man har lyckats väl med denna medelmåtta som är fylld av kryptiska dialoger som ska få publiken att tänka till och för att sen eventuellt komma fram till att det var just kryptiskt och meningslöst blaj som inte lyckas engagera alls. Vad gäller underhållningsvärde är det bara Javier Bardem som levererar, hans iskalla uppsyn och skumma vapen gör det nästan värt att se filmen, men bara nästan.

Regissör: Nicolas Winding Refn
Skådespelare: Ryan Gosling, Carey Mulligan
Genre: Action, drama

Jag såg trailern till filmen Drive för några månader sedan, och ända sedan dess har jag lyckats bygga upp skyhöga förväntningar, vilket man egentligen aldrig ska göra när det gäller film. Jag kollade trailern om och om igen och läste hyllningsrecensioner. Jag kände på mig att även om filmen inte riktigt nådde upp till mina förväntningar så skulle den ändå vara något extra. Jag hade fel. Filmen inte bara nådde upp till mina förväntninfar, den klev på dem, sträckte ut sig och höjde sig till en nivå jag inte förväntat mig. Kort sagt så var Drive en fucking totalt awesome sjuhelsikes jävligt bra film!

Den inleds med en cool Ryan Gosling bakom ratten som agerar chaufför åt två rånare. Efter det rullas inledningstexten upp och åttiotals elektronisk synth-musik pumpas i högtalarna. Jag upptäckte då att jag inte ens smakat på mina snacks ännu, inte tagit en klunk cola, utan jag sitter bara där med ett flin på läpparna och det enda som ryckte mig ur mitt nänstintill hypnotiserade tillstånd var en hostattack av en biobesökare framför mig. Det, mina vänner, är ett tecken på välinvesterade 100 kronor.

Om man sett filmen Blue Valentine som jag även recenserat några inlägg ner, så vet man att Ryan Gosling är en jävligt mångsidig skådespelare. I Drive får man inte riktigt veta någonting om hans karaktär, inte ens hans namn. Det man får veta är att han arbetar som stuntförare i Los Angeles, men ett mer spännande extraknäck han har är att han kör. Han kör en vart man man vill, i vilket syfte man än vill. Ska du råna en bank? Han väntar på dig utanför, i exakt 5 minuter, och med en polisradio i högsta hugg vet han precis hur och vart han ska köra för att undkomma polisen. Han hjälper dig inte att tvätta pengarna eller stycka någon kropp, det enda han gör är att köra, och det är han jävligt bra på.



Goslings karaktär är lite av en ensamvarg, han pratar inte så mycket utan vandrar mest omkring och gör sin business, därav blir han totalt oförutsägbar, vilket man får bevittna i några väldigt målande och överraskande scener.

Drive är ett simpelt namn på en mycket speciell film. Vissa scener är utdragna till den graden att jag fann mig själv undra om man glömt på kameran för länge, men nej, det är ett medvetet kameraarbete som gör scenerna mycket mer intensiva. Inga onödiga dialoger eller sentimental musik, utan bara tysthet och intensivitet. Ett av filmens starkaste drag är att man lyckats ta utnötade idéer och klyschor, gjort om dem, för att sedan applicera lite briljant soundtrack i väldigt absurda scener. Och allt det utan att få en enda biobesökare att höja på ögonbrynen i en seen-it-all-before-anda. Nu kanske det där lät lite flummigt men jag vill inte avslöjade för mycket.

Drive är gjord av människor med ett genuint intresse för bra film, den är helt genomsyrad av talang och ett riktigt välarbetad manus, och slutresultatet är en fantastisk filmupplevelse som jag sent kommer glömma.