Ego (2012)
Regissör: Lisa James-Larsson
Skådespelare: Martin Wallström, Mylaine Hedreul
Genre: Drama, romantik
Skådespelare: Martin Wallström, Mylaine Hedreul
Genre: Drama, romantik
Det är någonting med svenska filmer, jag kan inte exakt sätta fingret på vad, som inte känns genuint. Jag vet inte om det är så att min uppfattning färgats av åratals av tittande på hollywoodfilmer som lett till att jag fått en viss preferens där svenska filmer inte riktigt platsar. Det är mycket möjligt, men å andra sidan produceras hollywoodfilmer med värstingbudget i mycket högre grad än svenska filmer, så amerikanarna har ju definitivt en fördel när det gäller urval av bättre filmer.
Trots att hollywoodfilmer med miljoner i budget har möjlighet att putta sina filmer i vilka riktningar som helst, så tror jag inte problemet med svenska filmer ligger hos budgeten. Ego exempelvis. Det är en film som inte är beroende av specialeffekter eller påkostade studios, här är det dialogen och interaktionen mellan rollerna som står i fokus. Här finns alltså alla möjligheter att skapa ett trovärdigt och utmärkt manus, men filmen är ungefär på samma nivå som Twilight meets en askungesaga.
Sebastian är en 25årig kille som är urtypen för en stockholmsbrat. Han bor i Östermalm och försörjs av de rika föräldrarna vars pengar han bränner upp på helrör på Stureplan där han plockar hem stereotypiska bimbosar varje helg. En olyckshändelse leder till att han förlorar synen. Livet förändras på två röda, och medan Sebastian har svårt att anpassa sig efter sitt blinda liv, så finns den nya personliga assistenten Mia där för att vägleda honom. De blir kära..trots att Mia egentligen inte är hans typ.
Trots godkända rollprestationer av Martin Wallström och Mylaine Hedreul så är Ego inte ett dugg bättre än den genomsnittliga såpan på kanal 2. Den är förutsägbar, platt och framförallt så förbannat jävla klyschig. Allt är svart och vitt, Mia den kulturella söderhipstern vs Anna Anka-bimbosarna, oj vilket svårt val, eller? Sebastian ger ett väldigt falskt intryck under hela filmens gång och det är svårt att sympatisera med honom.
Istället för att fokusera på att utveckla historien som faktiskt hade potential, bestämmer man sig för att fylla en tredjedel av filmen med någon fånig talangjakt som istället för att bidra till handlingen bara ger ett oseriöst och oengagerat intryck. Försökte man promota huvudrollen som artist eller vad?
Istället för att fokusera på att utveckla historien som faktiskt hade potential, bestämmer man sig för att fylla en tredjedel av filmen med någon fånig talangjakt som istället för att bidra till handlingen bara ger ett oseriöst och oengagerat intryck. Försökte man promota huvudrollen som artist eller vad?
Trots all min kritik är Ego ingen dålig film, alls. Det är en bra feel good film med en riktigt duktig Martin Wallström, den fungerar nog väldigt bra som en söndagsångest-film när man har mindre krav på kvalité och mer suktar efter ögongodis och någorlunda underhållning.
Asylum (2005)
Regissör: David Mackenzie
Skådespelare: Natasha Richardson, Marton Csokas, Ian McKellen, Hugh Bonneville
Genre: Thriller, romantik
Kvinna gift med högt uppsatt make. Kvinna är hemmafru men hemmet sköts redan av en hembiträde så kvinna har jävligt mycket dötid. Kvinna funderar över sitt trista kärringliv och undrar vad som kan göras. Kvinna förförs därefter av hunk bakom makens rygg. Kvinna faller pladask. Bara ett problem: Hunken har ett någorlunda fläckigt förflutet: Han är himla svartsjuk och sitter inne för att ha mördat sin fru. Oops!
Natasha Richardson spelar rollen som Stella, hemmafrun som har ett så enformigt liv att hon gärna beblandar sig med vilket pack som helst för att få lite action i livet, även om det innebär att de inte är främmande för att ta till trubbiga föremål när andan faller på, vilket är fallet med hennes nya toyboy Edgar Stark. Edgar är dömd till rättpsykiatrisk vård och har tillbringat 6 stillsamma år på anstaltet. Det vill säga, ända tills Max Raphael börjar arbeta där och i släptåg har han med sig frugan Stella.
Attraktionen mellan Stella och Edgar är så omedelbar att de hamnar i säng snabbare än bläcket på maken Maxs anställningsavtal hunnit torka. Det roliga varar en bra stund, men verkligheten kommer snabbt ikapp; en relation mellan en gift hemmafru och en dömd mördare är ju trots allt något man inte direkt vill skryta om.
Asylum har en mörk ton som känns i magen, obehaget smyger sig sakta på och förstärks av de övertygande rollprestationerna. Ju längre in i filmen, desto mer förstår man att det handlar om fler tvivelaktiga relationer än en. Man har lyckats fylla ut speltiden till max; på en och en halvtimme tar filmen fler oväntade vändningar men tappar trots det inte i kvalité, även om det är farligt nära då man lämnar en del viktiga frågor obesvarade.
Asylum är bra underhållning som visserligen inte kommer att få dig att kissa på dig av upphetsning, men filmen lyckas engagera där och då och lämnar ettnågorlunda avtryck.
Love and other drugs (2011)
Regissör: Edward Zwick
Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Anne Hathaway
Love & other drugs är Supersugen möter valfri film där lösaktig kille-faller-för-svår-tjej-och-upptäcker-vad-kärlek-är. Det är en romantisk komedi, eller vänta, drama blir det nog. Eller jag tar tillbaka det, det är svårt att sätta denna film i någon speciell genre för den börjar med att vara en komedi och övergår sen till någon sorts (romantisk) drama.
Filmen handlar i alla fall om Jamie (Jake Gyllenhaal) som är en rutinerad player och får sparken från sitt jobb på en elektronikbutik, just för att han inte ens under jobbtid kan hålla sig ifrån att dra ner byxorna och stoppa snabeln i valfri tjej. Efter det bestämmer han sig för att börja sälja läkemedel och blablabla, just den delen av filmen är extremt ointressant så vi hoppar förbi till det intressanta. Av en slump träffar Jamie på Maggie (Anne Hathaway), som lider av Parkinsons och visar sig vara den kvinnliga versionen av honom. Hon gillar sex och vill inte ha något förhållande, vilket passar honom perfekt, ja, ända tills hans faller för henne.
Visst låter det inte som något särskilt underhållande eller originellt? Det är det inte heller. Jag hade svårt att hålla intresset igång och fann mig själv pilla på mobilen, springa på toa och vara allmänt ofokuserad under filmen. Inte ens synen av Jake Gyllenhaals nakna rumpa i ungefär halva filmens gång kunde fånga mitt intresse.
Love and other drugs försöker vara rolig, sexig, spännande, dramatisk, sorglig, allt på en gång, och det funkar inte. Alls. Hade man skippat vissa delar av filmen och försökt utveckla andra, hade nog filmen varit ett steg närmare i att få sin önskade effekt. Nu slutar det bara med en berättelse som känns väldigt oengagerad och karaktärer man ger blanka fan i.
Anne Hathaway har varit mitt hatobjekt nummer 1 ända sedan En prinsessas dagbok, men eftersom hon kommer att medverka i Nolans tredje Batman-film nästa sommar, kände jag att det var dags att begrava stridsyxan och tvinga mig själv till att börja gilla henne, och det var dels därför jag såg denna film. Av någon oförklarlig anledning stör jag mig på hennes röst, sätt att vara, utseende och bara allt som har med henne att göra. I denna film upptäckte jag i alla fall att hon är en rätt hyfsad skådespelerska, och gör det hon ska med finess.
Däremot stör jag mig fortfarande på henne, men Anne Hathaway kändes långt ifrån lika malplacerad som Jake Gyllenhaal. I vissa scener slog det gnistor om honom och Hathaway, medan han i andra scener känns fruktansvärt frånvarande och ser ut att gå på autopilot. Romantiska komedier eller filmer där det är meningen att publiken ska skratta, är inte hans grej. Enough said om denna rätt trista smörja.
500 days of summer (2009)
Regissör: Marc Webb
Skådespelare: Joseph Gordon Levitt, Zooey Deschanel, Matthew Gray Gubler
Genre: Romantik, drama
Nej, det här är ingen film om en ovanligt lång årstid. Det är däremot en ovanlig film om kärlek. En film om en tjej som inte tror på kärlek, och en kille som faller för henne - hårt.
Långt borta från välbekanta Hollywood-filmer om sagolik, fulländad kärlek där pojke och flicka gör allt för att få vara tillsammans, så har vi Tom Hansen, en hälsningskortsförfattare hos ett företag i Los Angeles. På samma ställe börjar Summer Finn att arbeta, och för Tom är det kärlek vid första ögonkastet. Summers intresse för honom kunde däremot inte ha varit svalare. Visst gillar hon honom - men bara som en vän. En vän med benefits. Och därifrån går det både upp och spikrakt neråt i deras relation.
Tom Hansen spelas av den fantastiske Joseph Gordon Levitt, även känd från Inception. Gordon Levitt gör en helt briljant insats och hans trovärdighet är på topp. Det pojkaktiga utseendet, det osäkra kroppsspråket, och det nervösa skrattet bidrar till den ängsliga, kärlekskranka bilden man vill ge av karaktären. Skådespelaren har även ett väldigt uttrycksfullt ansikte som lämpar sig väl för en sådan här roll.
Tom Hansen spelas av den fantastiske Joseph Gordon Levitt, även känd från Inception. Gordon Levitt gör en helt briljant insats och hans trovärdighet är på topp. Det pojkaktiga utseendet, det osäkra kroppsspråket, och det nervösa skrattet bidrar till den ängsliga, kärlekskranka bilden man vill ge av karaktären. Skådespelaren har även ett väldigt uttrycksfullt ansikte som lämpar sig väl för en sådan här roll.
Det är uppfriskande med en annorlunda och modern kärlekshistoria där rollerna för en gångs skull är omvända. Här är det killen som kräver att tjejen erkänner att de in facto har ett förhållande, medan tjejen suckar och bara vill "keep things casual", trots att deras relation är allt annat än casual. Såvida man inte knullar sina vänner, leker hustru-make i IKEA-varuhus, och spenderar timmar i sängen tillsammans förstår jag Toms förvirring och vill bara in i skärmen och rädda stackaren från att få sitt ömtåliga hjärta ännu mer trampad på.
Detta är regissör Marc Webb's debutfilm, och han har inte lämnat något till slumpen. Det är träffsäkra repliker, lustiga karaktärer och roande scener som utspelar sig på vardagliga platser. Den går inte helt i kronologisk ordning, utan hoppar mellan att visa perioder av Tom och Summers relation där allt går bra, och perioder då allt verkar gå åt pipan. Filmen har flera kreativa tillvägagångssätt vilket gör den riktigt intressant och aldrig långtråkig.
500 days of summer är fängslande, rolig, ärlig och genialisk i min mening. Det är en film som leker med begreppet kärlek och sätter igång funderingar hos publiken. Sådana filmer är sällsynta inom genre romantik, men åh så uppskattade när de väl hittar sin väg till oss.
