Prometheus (2012)
Regissör: Ridley Scott
Skådespelare: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Logan Marshall-Green
Genre: Science fiction
Det sägs att vin blir bättre med åren, men om Ridley Scott vore ett vin, så skulle han vara ett vin som gjorde precis motsatsen.1979 kom en av de bästa utomjordingfilmerna någonsin, kanske till och med den allra. "Alien" var kort och gott en film som tog världen med storm, och 40 år senare, med tillgång till nyare och vassare teknik för att i princip kunna skapa vad som helst filmväg, så står Alien stadigt kvar på filmtronen.
Vad hände egentligen under dessa 40 år? Hur kan Prometheus, en film med en budget som skulle kunna försörja en by i valfritt utvecklingssland med mat i flera år, och en regissör som står bakom flera av världens mest uppskattade filmer (Alien, Gladiator), blivit så makalöst...dålig?
Vi tar det från början. Prometheus är namnet på ett rymdskepp som är påväg till en okänd destination någonstans i vårt enorma universum för att ta reda på vad som ligger bakom människans ursprung. Vilka har man då valt att ha med på detta extremt påkostade mångmiljardprojekt? Jo, en robot som springer omkring som ett våp och verkar ha en egen agenda (exakt vad det var är fortfarande ett mysterium), Charlize Theron i en tajt kroppsstrumpa som den strikta projektansvarige som ingen bryr sig om, en grottexpert som inte verkar veta vad han gör där och samma sak gäller för de flesta av karaktärerna.
Att alla springer omkring som vantar och rör allt i sin väg och trycker på alla möjliga knappar utan en tanke på att de befinner sig på okänd mark, och borde kanske visa, jag vet inte, lite respekt? för de potentiellt blodtörstiga utomjordingarna på dörren på andra sidan de försöker öppna, ger intrycket av en väldigt oorganiserad grupp med människor som ska föreställa det bästa jorden hade att erbjuda.
Filmen är två timmar lång och varje minut kändes bara som en enda lång transportsträcka till Ridley Scott's ess i ärmen, hans hemliga vapen för att komma in och ge oss en spektakulär upplevelse som skulle kunna ursäkta den häpnadsväckande dåliga handlingen dittills och sen avsluta filmen med värdighet, men tyvärr kom räddningen aldrig. Noomi Rapace kniper huvudrollen och ger en tvivelaktig prestation, som däremot kan ursäktas någorlunda eftersom hennes karaktär tillsammans med filmen är så bedrövlig att räddningen fanns lika långt borta som trovärdigheten hos denna film.
Visuellt så är Prometheus ett smörgårdsbord med det bästa av det bästa; den är galet vacker med storslagna miljöer och häftiga specialeffekter, men dagen då det räcker med snygg film för att duga är dagen jag lägger ner allt som har med film att göra.
In time (2011)
Regissör: Andrew Niccol
Skådespelare: Justin Timberlake, Amanda Seyfried, Cillian Murphy
Filmen In time har ett riktigt smart och intressant koncept, den handlar om ett samhälle i framtiden där man istället för att handla med pengar, handlar med och tjänar - tid. Uttrycket "time is money" hade inte kunnat passa bättre in. De fattiga lever dag för dag och jobbar arslena av sig för att tjäna tillräckligt med tid för att hinna se morgondagens solljus. De rika har ett par sisådar tusen år på sig och detta skapar ju givetvis missnöje och ett klassamhälle där man förvisat de fattiga till speciella ghettos där de är omringade av sina egna, och enda sättet att ta sig till andra, mer välbärgade områden är att betala tid - tid de inte har. Ett riktigt moment 22.
Justin Timberlake har en stereotypisk roll där han spelar en hårt arbetande kille som eventuellt tröttnar på de urusla levnadsförhållandena de tvingas leva i, och han kör en Robin Hood genom att börja stjäla från de rika och ge till de fattiga. Jag tycker inte riktigt om Timberlake i denna roll, han känns aningen malplacerad och det kan ju förvisso bero på att jag typecastat honom som smörsångande artist och inte seriös skådespelare. Han gör inget dåligt jobb, men inget märkvärdigt heller. Amanda Seyfriend däremot överraskade mig positivt. Hon spelar i denna film Timberlakes andra hälft i sann Bonnie & Clyde-anda. Även om hon tvingades agera i många fåniga och högst orealistiska scener där hon rånar banker i skyhöga klackar eller springer flera mil med samma skor på fötterna, så är hon övertygande och känns rätt.
Den jag däremot blev kär i och som totalt lyfte denna film är Cillian Murphy. Fyfan vad den killen kan sin sak. Här spelar han en stel och känslokall s.k. timewatcher, deras version av polis, och helvete vad han gick in för rollen. Varje scen med Cillian Murphy var en fröjd att se på, han ingav en känsla av auktoritet och fullkomligt ägde filmen. Jag ser fram emot att se honom i uppföljaren till The Dark Knight som kommer ut i sommar.
Trots cool handling och Murphys enastående insats, så är filmen långt ifrån en fullträff. Jag tyckte inte om att den började starkt med en intressant inledning och karaktärsbeskrivningar, för att sedan tappa i kvalitet då man påbörjade intriger som inte riktigt fick någon förklaring. Klyschig var den också, och inte på tal om de riktigt failande försöken att förvandla Timberlake till en actiongubbe, men i det stora hela är In time en jävligt underhållande och originell film som tyvärr inte blommade ut riktigt lika mycket den hade potential till.
