Contagion (2011)
Regissör: Steven Soderbergh
Skådespelare: Matt Damon, Kate Winslet, Marion Cotillard, Laurence Fishburne
Genre: Drama, thriller
Ett handslag. Dricka ur samma glas, eller något så simpelt som att knacka grannen på axeln och räcka fram dennes tappade plånbok. Så snabbt och effektivt sprider sig det dödliga viruset i Contagion, och det är omöjligt som publik att föreställa sig hur man ska lyckas få stopp på den omfattande epidemin som skakar om världen.
Rollistan på high shot-hollywood skådespelare är lika lång och imponerande som farten dödsifforrna skenar iväg i. Laurence Fishburne, Matt Damon, Kate Winslet, Jude Law och Marion Cotillard har alla samlats för att göra oss paranoida i vem vi hädanefter låter beröra oss.
Filmen börjar med att följa Beth på flygplatsen på väg hem från en affärsresa. Hon ser sliten ut och uppvisar de första symptomen i vad som i filmen senare kommer att betrakta som Det Dödligaste Viruset Någonsin. När Beth kommer hem hinner hon knappt koka klart kaffet innan hon kollapsar och på den vägen är det. Tyvärr slutar det inte med henne, utan nu så ligger alla som haft kontakt med henne de senaste 24 timmarna riktigt illa till. Om ni funderar på hur många ni kommer i fysiskt kontakt med en vardag; från att krama en vän till att låna ut pennan eller ge kassörskan på ICA sedlar så förstår ni att det här viruset inte är att leka med. Till råga på allt är den luftburen också, så det räcker med att du bara pratar med någon för att dela med dig av ett dödligt virus! Yikes.
De mycket stressade och kostymklädda männen och kvinnorna på WHO's huvudkontor har en hel del att göra, trots det verkar det mesta av tiden gå åt till att sitta i videokonferens med varandra och dela med sig av siffror. För att göra saker och ting ännu jobbigare har en reporter/journalist/trubbelmakare (Jude Law) med extremt många anhängare bestämt sig för att den amerikanska staten trutar i sina medborgare lögner om vaccinet, vilket skakar om landet och skapar fler bekymmer än om mjölkpaketet man nyligen köpte möjligtvis kan leda till ens död.
Filmen ger en första inblick i hur en epidemi är långt ifrån endast ett hälso- och politiskt bekymmer utan även ett socialt drama där alla är fienden och överlevnadsinstinkten hos människan har ruskiga konsekvenser. Vad tar egentligen kål på oss först, ett dödligt virus eller rädslan för ett dödligt virus som får oss att bete oss som första klassens apdjur?
Contagion försöker balansera flera handlingar parallellt vilket gör det svårt att få någon djupare känsla för karaktärerna. I vissa filmer går det bra att göra så, men i en film som fokuserar på att få publiken att sympatisera med karaktärerna så är det viktigt att skapa ett samspel och inte bara ge ett ytligt intryck avflera roller istället för färre roller man känner mer för.
Trots det är en intressant rulle som hjälp av matta färger och intensivt foto ger oss den där verkliga och högst obehagliga känslan som är ett måste för en dramafilm värd namnet.
Django Unchained (2013)
Regissör: Quentin Tarantino
Skådespelare: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio
Genre: Drama, action
Ser man en film med extremt många och löjeväckande huvudavkapningar där blodet sprutar orealistiskt åt alla möjliga håll samtidigt som det dunkar musik i bakgrunden som får hela scenen att kännas som en dålig parodi, så kan man vara säker på att det är ett verk av Quentin Tarantino. Han har en smak för det teatrala och Django Unchained är inget undantag.
Django (Jamie Foxx) är en slav som blir befriad av en prisjägare (Christoph Waltz). I utbyte så vill prisjägaren ha hjälp av Django att hitta ett par eftersökta män vars infångning ger belöning i form av mycket pengar. Django går med på detta, och blir även lovad att få hjälp att återförenas med sin fru som såldes som slav till en grym plantageägare (Leonardo DiCaprio).
Rollistan är bland det mest lyckade med denna film. Christoph Waltz gör en skicklig och humoristisk prisjägare, medan Leonardo DiCaprio gör en total 360; han lyckas bevisa att han är en mångsidig skådespelare som klarar roller även utanför trygghetszonen.
Samuel L Jackson spelar en hembetjänt (glorifierad slav i hans fall) och gör ett framträdande som sent kommer att glömmas. Tarantino har lyckats hitta ett gäng som kompletterar varandra riktigt bra, vilket jag tycker kan vara lite av en utmaning när det handlar om filmer med käck humor. Inte för att Django Unchained är särskilt humoristisk. För den lättkränkte kan all våld och blod och framförallt rasistiska glåpord ge upphov till avsmak. Ser man en Tarantino-film kan man dock inte förvänta sig något mindre än det blodigaste som går att erbjuda, och den publik som uppskattar det har en härlig filmupplevelse framför sig.
Blod och våld är däremot långt ifrån det som kännetecknar Django Unchained. Filmen har en grym och annorlunda soundtrack, i en western-miljö kanske man förväntar sig en viss typ av musik men jag blev positivt överraskad när exempelvis modern hiphop strömmade ut ur högtalarna, och som dessutom passade utmärkt till aktuell scen.
Hämndtemat är återkommande i många av Tarantinos film, och den behärskar han med bravur. Det är en fröjd att se Django hämnas på sina slavägare och dialogerna under dessa scener kan man inte annat än att bara gotta sig i och njuta av.
Problemet jag hade med filmen är att jag tyckte att den var tok för lång för att upprätthålla intresse. Man hade med gott samvete kunnat kapa av ungefär 45 minuter av filmen, men väljer att fortsätta med vad som kändes som oändliga våldsuppgörelser som inte tillförde handlingen något. Man sköt sig själv i foten genom att ha flera scener som hade kunnat avsluta filmen på topp, men istället valde att fortsätta i all evighet tills man som publik totalt tappade intresset. Nästan.
Blue Valentine (2010)
Regissör: Derek Cianfrance
Skådespelare: Ryan Gosling, Michelle Williams
Genre: Romantik, drama
Blue Valentine kan kort sagt beskrivas som en riktigt ångestfylld kärleksdrama med Ryan Gosling och Michelle Williams i huvudrollen. Nu i november spelar de igen mot varandra i den kommande filmen Drive, och om den är hälften så ångestfylld som Blue Valentine, så har jag ingen trevlig upplevelse att se fram emot.
Blue Valentine är en väldigt realistisk skildring av ett förhållande som går från blixtförälskelse till slentrian med barn och jobb som måste skötas. Filmen har inget särskilt "mål", utan dess enda syfte är att verka som motkraft till alla dessa superromanser i Hollywoods värld där man aldrig får se den tråkiga vardagen som eventuellt blir en del av förhållandet när förälskelsen lagt sig.
Ryan Gosling och Michelle Williams gör helt suveräna rollprestationer. Jag har aldrig tidigare sett Gosling i en mer övertygande roll än denna och det fullständigt skriker Oscar om hans insats. Michelle Williams håller extremt hög klass hon också, och deras rolltolkningar är helt klart ett av det bästa jag sett. Dialogerna känns väldigt äkta och jag tror att jag läste någonstans att de var improviserade också, vilket förklarar en del.
Tyvärr är Blue Valentine långt ifrån min smak. Jag ser på film för att undfly vardagen, inte för att påminnas om den x100. Visst fungerar det med en film som skildrar vardagen, men då tycker jag att den ska ha någon sorts klimax och något utöver det vanliga, annars blir det ungefär lika spännande som att plantera en dold kamera hos grannen. Blue Valentine är olik alla krystade Hollywood-filmer som spottas fram år efter år, och trots att det ändå känns som en frisk fläkt att för en gångs skull se en film om ett vanligt par som lever ett vanligt liv, hade jag nog klarat mig bra utan den.
Något jag uppskattade var det medvetna valet att låta fotot gå i en "gråblå"-ton för att ge den där nedstämda känslan som filmen vill uppnå. Man har även gjort ett riktigt bra jobb med karaktärerna; publiken känner för Dean och upplever den där uppgivna känslan tillsammans med honom när han gång på gång får nobben av sin fru. I filmen får man inte riktigt någon förklaring till hur deras relation kom att haverera så grövt och anledningen till att frun tar avstånd från mannen. Kanske regissören bara ville visa att nedgångar i förhållanden är oundvikliga, och att det inte alltid måste finnas någon förklaring till det.
I vilket fall som helst är Blue Valentine ingen film jag rekommenderar om man vill ha något lättsmält och avslappnande att se på, för det här är så långt ifrån en mysig film att se på som möjligt, och den hade möjligen fått en etta av mig om inte det vore för Gosling och Williams makalösa prestationer.
John Q (2002)
Regissör: Nick Cassavetes
Skådespelare: Denzel Washington, Robert Duvall, Ray Liotta
Genre: Drama, Thriller
OBS. Det kan förekomma spoilers
USA kallas ofta för möjligheternas land. The land of opportunities. Ett land där det inte finns någon begränsning på vad du kan uppnå. Ett land där du kan vara så rik att du sover i en säng gjord av guldtackor, eller så fattig att du livnär dig på kloakråttor (typ). Sedan finns det även de invånare som befinner sig någonstans i mitten, familjer som lyckas hålla huvudet någorlunda över ytan. John Q är en av miljontals amerikanska medborgare som fråntas sin flytväst, får en ögonbindel trädd över sig, och förväntas göra det omöjliga.
Hans son Michael insjunknar och blir i behov en akut hjärttransplantation, men när försäkringsbolaget vägrar betala, sjukhuset insisterar på att de inget kan göra, skickas John hem för att i princip börja förbereda sin 11årige sons begravning. Skam den som ger sig, för John har tankarna på allt annat än gravstenar med sin sons namn ingraverad. Han stormar sjukhuset, barikerrar sig och håller läkare och patienter gisslan. Polisen och nyhetersreportrar från hela Chicago anländer och omringar sjukhuset. Vad är det John vill då? Jo, sin sons namn på transplantationslistan. Och det ska ske pronto.
I mitt tycke så gör Denzel Washington ett helt fantastisk jobb som John Q, troligtvis en av hans bästa roller. I vanliga fall har jag väldigt svårt för herr Washington, eftersom det är någonting i hans aura som skriker arrogant-skit-som-tror-att-det-räcker-med-sin-blotta-närvaro-för-att-skapa-en-lyckad-film. Det är oftast brist på variation i de roller han väljer, vilket gör att han blir en väldigt average och ensidig skådespelare. Varför anstränga sig när man bara kan ha samma macho pokerface som likgärna kan appliceras på alla sina roller, eftersom den ena rollen bara är mer eller mindre lik den tidigare.
I John Q har han däremot verkligen gått all in och lyckas väl med att förmedla desperationen hos sin karaktär utan att överspela, vilket är något som ofta förekommer hos skådespelare i pressade roller.
John Q är en hyfsad film som lyckas med att beröra, trots att den är väldigt klyschig och någorlunda förutsägbar. Tyngdpunkten ligger hos huvudkaraktären som skapar ett genuint intresse och sympati; både hos filmtittare och den publik som följer John Q's kamp i direktsändning.
Det är inte bara en faders kamp för sin sons överlevnad som skildras, utan man får även inblick i hur försäkringsbolagen mer eller mindre blåser folk, och den hjärtlösa attityden hos sjukhusen som är så vana att skicka hem dödssjuka som inte kan betala för sig, att de inte ens rynkar på näsan. I John Q får man se svart på vitt att i möjligheternas land är inte mycket möjligt utan ett par extra nollor i lönechecken.
