Asylum (2005)
Regissör: David Mackenzie
Skådespelare: Natasha Richardson, Marton Csokas, Ian McKellen, Hugh Bonneville
Genre: Thriller, romantik
Kvinna gift med högt uppsatt make. Kvinna är hemmafru men hemmet sköts redan av en hembiträde så kvinna har jävligt mycket dötid. Kvinna funderar över sitt trista kärringliv och undrar vad som kan göras. Kvinna förförs därefter av hunk bakom makens rygg. Kvinna faller pladask. Bara ett problem: Hunken har ett någorlunda fläckigt förflutet: Han är himla svartsjuk och sitter inne för att ha mördat sin fru. Oops!
Natasha Richardson spelar rollen som Stella, hemmafrun som har ett så enformigt liv att hon gärna beblandar sig med vilket pack som helst för att få lite action i livet, även om det innebär att de inte är främmande för att ta till trubbiga föremål när andan faller på, vilket är fallet med hennes nya toyboy Edgar Stark. Edgar är dömd till rättpsykiatrisk vård och har tillbringat 6 stillsamma år på anstaltet. Det vill säga, ända tills Max Raphael börjar arbeta där och i släptåg har han med sig frugan Stella.
Attraktionen mellan Stella och Edgar är så omedelbar att de hamnar i säng snabbare än bläcket på maken Maxs anställningsavtal hunnit torka. Det roliga varar en bra stund, men verkligheten kommer snabbt ikapp; en relation mellan en gift hemmafru och en dömd mördare är ju trots allt något man inte direkt vill skryta om.
Asylum har en mörk ton som känns i magen, obehaget smyger sig sakta på och förstärks av de övertygande rollprestationerna. Ju längre in i filmen, desto mer förstår man att det handlar om fler tvivelaktiga relationer än en. Man har lyckats fylla ut speltiden till max; på en och en halvtimme tar filmen fler oväntade vändningar men tappar trots det inte i kvalité, även om det är farligt nära då man lämnar en del viktiga frågor obesvarade.
Asylum är bra underhållning som visserligen inte kommer att få dig att kissa på dig av upphetsning, men filmen lyckas engagera där och då och lämnar ettnågorlunda avtryck.
No country for old men (2007)
Regissör:Ethan & Joel Coen
Skådespelare: Tommy Lee Jones, Javier Bardem, Josh Brolin
Genre: Drama, thriller
Någonstans ute i Texas ödemark under 80-talet stöter Llewelyn Moss på några övergivna bilar, med ett flertal döda kroppar i närheten och ett blodbad utan dess like. Bilarna är fulla med knark och det handlar uppenbarligen om ett knarkuppgörelse gone wrong. Llewelyn Moss hittar även en portfölj full med pengar som han tar med sig hem, och där sätter mardrömmen igång när han får både polisen efter sig men även den högst dödlige lönnmördaren Anton Chigurgh som är ute efter pengarna.
Mycket mer spännande än så blir det inte riktigt. No country for old men riktar sig till en speciell publik, och det är de som uppskattar bröderna Coens verk som mer än ofta kantas av märkliga dialoger och till synes helt meningslösa karaktärer och scener som man inte riktigt vet vad man ska göra av.
Tommy Lee Jones spelar stadens sheriff, och man får följa hans resa genom den ena brottsplatsen efter den andra som Anton Chigurgh lämnar efter sig.
Lee Jones monolog i inledningen är den röda tråden genom filmen ända tills eftertexterna rullar, och det är främst honom och hans karaktärsutveckling det handlar om.
Budskapet i filmen kan diskuteras, men min uppfattning är det helt enkelt tycks handla om - tillfälligheter. Slumpen. Hur små enkla händelser bestämmer ödet och hur ingen undkommer sitt öde. Det positiva med denna framhållning är att eventuella budskap inte trycks i ens ansikte likt många av dagens mainstream-filmer då man ofta utgår ifrån att publiken inte kan tänka själv, utan regissörerna till denna rulle presenterar filmen på ett sånt sätt att det kan tolkas hur som helst.
Jag anser ändå att no country for old men är en rätt så pretentiös och väldigt överskattad lantisfilm som trots det lyckats norpa åt sig flertalet Oscars, bland annat för bästa film. Man har lyckats väl med denna medelmåtta som är fylld av kryptiska dialoger som ska få publiken att tänka till och för att sen eventuellt komma fram till att det var just kryptiskt och meningslöst blaj som inte lyckas engagera alls. Vad gäller underhållningsvärde är det bara Javier Bardem som levererar, hans iskalla uppsyn och skumma vapen gör det nästan värt att se filmen, men bara nästan.
Sleeping with the enemy (1991)
Regissör: Joseph Ruben
Skådespelare: Julia Roberts, Patrick Bergin, Kevin Anderson
Genre: Drama, thriller
Svensk titel: Sova med fienden
Filmer om misshandlade kvinnor tycker jag är sjukt intressant att se på. Det handlar inte om att jag gillar se några stackars kvinnor bli pucklade på, utan det jag gillar är att se hur offret interagerar med förövaren, hur deras relation är, och sist men inte minst, vad offret gör för att undkomma relationen. Detta kan ju appliceras på mer än just misshandlade kvinnor, men det är alltså hela processen med hur man hamnar i en sådan situation och hur man tar sig ur den som fascinerar mig.
Sova med fienden handlar om Laura Burney (Julia Roberts), som nu under sommaren bor tillsammans med sin make Martin i en riktigt maffig strandhus någonstans i Massachusetts. Maken är stilig, rik och charmig och utåt sett varje kvinnas drömman. Däremot besitter han en inte särskilt beundransvärt kvalitet: han är en rutinerad hustrumisshandlare.
En dag bestämmer sig Laura för att undfly sitt destruktiva förhållande genom att fejka sin död. Hon beger sig långt bort och börjar om på nytt. När maken däremot börjar misstänka att Laura i själva verket inte alls flyter runt på havets botten med vattenfyllda lungor, ger han sig iväg för att hitta henne.
Det krävs väldigt mycket av en sådan här film för att lyckas fånga känslan av hopplöshet, och det lyckas inte Sova med fienden speciellt bra. I stort känns manuset inte särskilt välarbetat. Tittarna får väldigt lite bakgrundsinformation om karaktärerna, och vi får heller inte någon vidare insyn i Lauras tankar, vilket gör det svårt att sympatisera med henne utöver den obligatoriska sympatin man känner för en medmänniska som behandlas illa.
Att filmen även kort efter Lauras flykt, bestämmer sig för att ge henne ännu en romans i form av en påträngande, lurvig man som inte är så himla mycket bättre än hennes ex, får bara hela filmen att kännas rätt billig och trist. Även om man inte helt körde på en hjälplös-kvinna-räddas-av-en-man-linje, har historian ökat i trovärdighet om man bara skippat den delen med romansen eller låtit den ta mycket mindre plats än den gjorde. Julia Roberts gjorde ett bra jobb med det lilla hon hade, och även om det här är långt ifrån en dålig film så hoppas jag att det finns bättre skildringar av kvinnomisshandel där ute man kan se på.
