cineastens

Suck och stön.

 

Taken var en enorm succé eftersom det var en film som inte hymlade med sina avsikter. Pang pang, boom boom, Liam Neeson som far omkring som en dåre och högg ihjäl allt och alla i sin väg och utförde avancerade manövreringar som hade gjort självaste Bruce Lee grön av avund. Inte särskilt trovärdig med andra ord, men det gjorde inget, för Taken var fantastisk i det avseendet att den inte försökte vara något den inte var. Fokusen låg på att göra en jävligt underhållande actionfilm med världens coolaste huvudperson, och för det får den en eloge.

 

Taken 2 befinner sig tyvärr på milsavstånd från sin föregångares dristighet. Faktum är att Taken 2 fick mig att fundera på att det borde finnas en specialdomstol som åtalar och dömer alla människor som på ett eller annat sätt medverkat i att låta genomusla filmer mygla sig till en eller två timmar på bioduken.

 

Brian Mills (Liam Neeson) är nu en gammal gubbe men fortfarande precis lika driftig och livsfarlig som alltid. I denna film har hans f.d. fru och dotter en större roll, till min besvikelse. På något sätt lyckas hela denna familj återigen hamna i kidnappningsdrama, och denna gång är det fadern till en av de hundratals scumbags i förra filmen Brian roade sig med att döda som vill hämnas. Man startar en hämndaktion bestående av tjugotals blodtörstiga albaner som tar sig till Istanbul, där Brian med familj befinner sig, för att lära vår hjälte en hård läxa. Efter den massaker Brian Mills åstadkom förra gången tänker man att skurkarna borde ta vara på de få familjemedlemmar de har kvar istället, men som det framgått ovan så är ju trovärdighet en petitess man inte brytt sig om i Taken 2.

 

Liam Neeson sviker inte. Det är inte hos honom problemet ligger, eftersom han är precis lika övertygande i sin roll som innan. I en taxifärd med exfrugan känner Mills på sig att något är minst sagt skumt när flertal mystiska män dyker upp lite här och där, och exakt som i förra filmen slösar han inte en tiondels sekund på funderingar, utan sätter genast igång att instruera frugan i vad hon skall göra härnäst, därifrån sätts filmen ordentligt i i fart.

 

 

Däremot, till skillnad från Taken så har uppföljaren misslyckats kapitalt vad gäller att engagera publiken i vad som pågår. Tvärtom kände jag mig extremt irriterad på frugan och tonårsdottern (som för i övrigt spelas av en trettioåring) och kommer på mig själv med att hoppas att de skjuts ihjäl snart så vi får slut på fånigheterna. Det är oinspererade slagsmålsscener, tråkiga repliker, trista karaktärer och i det hela en jävligt bajsnödig historia som ger upphov till fler frågor än den ger svar på.

 

Detaljen som fick min fucking-bullshit-indikator att blinka ilsket måste vara en av de sista scenerna med den "avgörande" fightingscenen där Brian Mills står öga mot öga med.....en helt random alban. Ett sådant antiklimax så det skriker om det.

 

Enda anledningen till att denna film inte får bottenbetyg är för att Liam Neeson, trots bedrövligt rollval, är en mördarmaskin värd namnet. Utan honom hade Taken 2 sjunkit snabbare än Titanic och direkt joinat sina vänner i DVD-hyllan.

 

 

 

Regissör: Tony Gilroy

Skådespelare: Jeremy Renner, Rachel Weisz, Edward Norton

Genre: Action

 

"3 is a magic number, yes it is, it's a magic number", tycker telefonföretaget 3, och även om de troligtvis inte hade actionfilmer om superagenter i tankarna så stämmer det att tre är ett jävligt bra nummer att hålla sig till i filmvärlden, efter tre går det tyvärr oftast bara rakt ned i kloakerna.

 

The Bourne Identity, The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum är alla filmer som levererar mycket underhållning och är ovanligt bra för att handla om statskonspirationer och Jackie Chan-inspirerade superagenter. Det är actionfilmer av den bättre sorten, därför känns The Bourne Legacy otroligt malplacerad och hur himla onödig som helst. Om det inte vore för namnet så hade nog filmerna inte gått att förknippa med varandra, vilket nog mest hade varit till de tre föregående filmernas fördel.

 

Om jag minns rätt så slutade The Bourne Ultimatum med att Jason Bourne simmade ut i friheten och lämnade dörren öppen för en fjärde uppföljare. Det är klart att en uppföljare gjordes, och nu rullar pengarna in för filmskaparna som det ska medan troligtvis större delen av publiken känner sig lagom blåsta.

 

Matt Damon valde att tre filmer om odödlig agent var mer än nog, och huvudrollen denna gång spelas av Jeremy Renner. Han är Aaron Cross, ännu en av CIA's hemliga labbråttor som "got away". Till skillnad från Jason Bourne som hade en jävlaranamma och mejade ner allt och alla i sin väg för att uppnå rättvisan, så verkar Aaron Cross mest bara flyta omkring. Han verkar inte ha några ambitioner förutom ett gäng färgglada piller han är på desperat jakt efter.  Med sig i sina vansinnes bilfärder som mest finns till för att fylla ut tiden har han en söt labbläkare (Rachel Weisz) som egentligen inte heller fyller någon funktion i filmen. Gäsp.

 

 

Filmen kommer inte igång ordentligt förrän efter en timme, och fortfarande då är det lite oklart vad som pågår. Edward Norton har en otacksam roll som någon sorts CIA-chef med license to kill. Han sitter i säkert förvar i ett svalt och luftkonditionerat rum någonstans i USA och beordrar omkring sitt folk och riggar upp förtäckta mord till höger och vänster. Lite då och då växlar filmen från Renners jakt på vad det nu var han skulle ha, tillbaka till viktiga CIA-människor med högteknologiska apparater som planerar mord och talar pretto-ord som inte ger filmen någon större dimension.

 

Ett par trevliga och nervkittlande scener har man lyckats med, men tyvärr räcker det inte för att balansera ut det otroligt magra och slöa manuset. Jeremy Renner och Rachel Weisz gör såpass bra ifrån sig som det går att göra när det rör sig om fyrkantiga och inspirationslösa rullar som denna, men Renner gör filmen lite extra sevärd, ögongodisväg. Som min biokompis uttryckte sig ser han egentligen ut som en efterbliven grottmänniska, med den potatisnäsan, men mannen har en riktig sex appeal som gör det lite enklare att genomlida två timmars medioker soppa.

 

(O)turligt nog krävs mer än en bildskön man för att skapa en lyckad film och med Bourne Legacy har man kammat noll, vilket egentligen är jävligt synd eftersom den ändå hade tre värdiga filmer i grunden, en etablerad fanbas och en intressant story att bygga på. Allt detta flöt iväg tillsammans med Jason Bourne och kvar är en tveksam uppföljare.

 

 

 

 

Regissör: Andrew Niccol

Skådespelare: Nicholas Cage, Jared Leto, Ethan Hawke

Genre: Action, thriller

 

Lord of War är den typen av film som lyckas väcka publikens intresse ganska omgående. Vet man ingenting om filmens handling innan kanske man tittar på filmpostern och ser att Nicholas Cage ansikte är uppbyggd av en jävligt massa kulor. Är det en krigsfilm? En film om politiskt maktspel med vapen i fokus? Actionrulle kanske?

 

Yuri Orlov (Nicholas Cage) är en man som är högst framgånsrik i en bransch de flesta av oss har väldigt begränsade kunskaper om. Han är vapenhandlare, och inte den lagliga sorten som står i butik och kränger revolvrar för 99:99$. Det finns få krig och uppgörelser med vapen han inte har haft en betydande del i, och alltifrån tvivelaktiga afrikanska gerillor till världsledande politiker köper det han har att sälja. Med Nicholas Cage som berättarröst får vi följa Yuri Orlov från dess att han som yngling arbetar i föräldrarnas restaurang, till karriärstoppen där servering av blåbärsvåfflor ersatts av kulor och granater.

 

Med väldigt mörk humor, underhållande dialoger och ett vasst manus lyckas man engagera publiken i ett omfattande världsproblem som har tagit och fortfarande tar fler liv än kärnvapen någonsin gjort. Men vem bär egentligen det största ansvaret? Är det de skjutgalna soldaterna som avfyrar eller är det tillverkarna och vapensmugglarna som fortsätter att froda vapenindustrin?

 

 

"I'm not responsible for the death of any person because I've never pulled the trigger", säger Yuri Orlov i en scen. Han argumenterar för sin sak på ett väldigt övertygande sätt och man kan ju fråga sig huruvida det ur en moralisk synpunkt är försvarbart att göra en häftig underhållningsrulle av problematiken, men jag känner inte att filmen förringar på något sätt.

 

Nicholas Cage tillhör inte direkt gruppen mina favoritskådespelare, jag tycker att han mer än ofta ger intrycket av att vara trött på livet, han ser så glåmig ut och rolltolkningarna är på exakt samma vis, en tråkig jävel helt enkelt. I Lord of War gör han en av sina bättre roller och även om han kändes rätt så felcastad (vem i helvete skulle kunna ta honom för en ukrainier??) så gav han ett bättre intryck än vanligt. En annan skådespelare jag känner är värd att nämnas är Jared Leto, som spelar Yuri Orlovs yngre bror. Hans roll är egentligen inte så betydande för handlingens utveckling, han är en misslyckad pundare som hänger på storebrorsan, men fungerar även som vad i filmvärlden kallas för "likaren", han är rollen vi i publiken dels kan identifiera oss med och som reagerar som vi hade gjort i vissa av de starkare scenerna i filmen.

 

Lord of War fungerar som brutal ögonöppnare men också jävligt bra underhållning en fredagskväll. Det är full fart från inledningen tills sluttexterna rullar. Den smutsiga vapenindustrin och många scener är stundtals jobbiga att se, men det balanseras på sätt som inte gör det alltför påfrestande utan att för sakens nedvärdera allvarligheten.

 

 

 

 

 

 

Regissör: Christopher Nolan

Skådespelare: Christian Bale, Tom Hardy, Joseph Gordon Levitt, Michael Caine, Anne Hathaway, Gary Oldman

Genre:Action, Thriller, Drama

 

Det är svårt att toppa Batman Begins och The Dark Knight. De flesa trilogier blir sämre med varje film som kommer ut, men Nolans Batmanserie verkade vara den som trotsade oddsen. Batman Begins fick folk att förstå att superhjältar var mer än bara män i fula tajta trikåer, medan The Dark Knight gav sken åt en av 2000-talets mest spännande regissörer. Christopher Nolan insåg att det fanns en hel del att hämta i superhjältefilmer, det enda som krävdes var en fräsch och mer verklighetstrogen approach. Därmed var en stjärna född.

 

The Dark Knight Rises skulle vara det episka slutet på en serie som hyllats världen över för att vara, i min mening, den allra bästa i sin kategori. The Dark Knight Rises skulle ge oss Batmans sista och avgörande kamp för att rädda Gotham City. The Dark Knight Rises skulle, och borde varit, ett mästerverk utan dess like. Med darrande knän intog jag biostolen igår kväll och förväntade mig en föreställning bortom denna värld.

 

 

Kanske tog jag mig vatten över huvudet. Kanske byggdes mina förväntningar så pass höga under dessa 4 år jag längtat efter filmen att stegen rycktes under mina fötter och jag fick ett hårt och kallt uppvaknade. I vilket fall som helst så kan jag konstatera att Nolan, för allra första gången, inte riktigt infriade mina förväntningar.

 

Filmens handling kan i korta drag beskrivas som ännu en av Batmans outtröttliga kamp för att rädda Gotham City (hur orkar mannen egentligen?). Medan Jokern var en oberäknelig psykopat som levererade underhållning på högsta nivå, så är antagonisten i TDKR en legosoldat med tillräcklig med muskelmassa för att föda en hel afrikansk by. Justdet, en mask för munnen har han också som gör rösten lite extra raspig. Förutom att jag nog hade dragit mig för en närkamp med Bane, så levererar han lika mycket komik som en sovande snigel. Bane är alltså all about business = spränga Gotham i minimala bitar.

 

 

I hela denna röra av sprängande bilar och kroppar som kastas till höger och vänster så finns Catwoman med i bilden. Jag har skrivit förr i denna blogg att ända sedan jag fick reda på att Anne Hathaway skulle medverka i TDKR, så har hon hemsökt mig flera gånger i mina drömmar där hon fightats mot Batman iförd en prinsessklänning, och när jag bönat och bett henne om att inte förstöras min älsklingsfilm, så har hon skrattat åt mig och vips, så förvandlade hon Batman till en prins och de flyttade till ett slott och levde lyckligt i alla sina dagar.

Jag kan erkänna att Anne Hathaway gjorde hyfsat ifrån sig med tanke på de (usla) förutsättningar hon hade. I slutet av filmen kom jag på mig själv med att undra vad för syfte hon egentligen hade förutom att tråka ut oss till döds med den ena eländiga onelinern efter den andra? Frustration är det som närmast kan beskriva känslan jag fick av Catwoman som bara flängde runt som en trasa för att fylla ut filmen.

 

 

I det hela så kändes filmen inte alls särskilt nyskapande. Den var extremt utdragen och många scener var förvånande nog för att vara Nolans verk, väldigt klyschiga. Aldrig tidigare har jag velat plocka fram skämskudden eller himla med ögonen åt något som Christopher Nolan satt sina geniala händer på. Medan TDK var mörk men bjöd på en hel del underhållning i form av roliga scener och catchiga oneliners, så var TDKR bara mörk och dyster och helt befriad från humor, även om en del (halvhjärtiga)försök gjordes för att locka fram skratt hos publiken.

 

En känsla av att har-inte-jag-redan-sett-det-här-i-både-begins-och-tdk infann sig lagom efter halva filmens gång. Istället för att fokusera på att bygga vidare på vad det var som gjorde att Begins och TDK var sådana succér, så har man nästan reducerat kvalitén på delar av handlingen till något i höjd med valfri Bond-rulle. Nu skriver jag bara nästan, det tar verkligen emot att dissa så starkt men till försvar så har Nolan faktiskt sparat ett par ess i ärmen. Flertalet scener är otroligt gripande, och inte minst tack vare Hans Zimmers fantastiska komposition. Fyfan vad den mannen kan sin sak. Alla tre Batman-filmer har en soundtrack "tema" som anpassas efter handling och känsla i varje film. Till denna har Zimmer slagit på stort och släppt alla hämningar vilket resulterat i lysande musik som träffar rakt i hjärtat. Det, mina vänner, är vad som kallas för talang.

 

Batmans sista kamp är storslaget och vi får bevittna en stad som efter all olycka den drabbats av, all död och alla galna och blodstörstiga skurkar som fförsöker jämna den till marken, säger ifrån. Det är en minnesvärd kamp som etsar sig i hjärnan och helst ska ses på bio för att få den fullständiga känslan. Om du däremot som jag vaknat kallsvettig varje natt i flera år av hemska mardrömmar om en inställd tredje Batman-film, så gör du bäst i att sänka förväntningarna en aning. The Dark Knight Rises är sommarens bästa film, men filmseriens sämsta.

 

 

Regissör: Nicolas Winding Refn
Skådespelare: Ryan Gosling, Carey Mulligan
Genre: Action, drama

Jag såg trailern till filmen Drive för några månader sedan, och ända sedan dess har jag lyckats bygga upp skyhöga förväntningar, vilket man egentligen aldrig ska göra när det gäller film. Jag kollade trailern om och om igen och läste hyllningsrecensioner. Jag kände på mig att även om filmen inte riktigt nådde upp till mina förväntningar så skulle den ändå vara något extra. Jag hade fel. Filmen inte bara nådde upp till mina förväntninfar, den klev på dem, sträckte ut sig och höjde sig till en nivå jag inte förväntat mig. Kort sagt så var Drive en fucking totalt awesome sjuhelsikes jävligt bra film!

Den inleds med en cool Ryan Gosling bakom ratten som agerar chaufför åt två rånare. Efter det rullas inledningstexten upp och åttiotals elektronisk synth-musik pumpas i högtalarna. Jag upptäckte då att jag inte ens smakat på mina snacks ännu, inte tagit en klunk cola, utan jag sitter bara där med ett flin på läpparna och det enda som ryckte mig ur mitt nänstintill hypnotiserade tillstånd var en hostattack av en biobesökare framför mig. Det, mina vänner, är ett tecken på välinvesterade 100 kronor.

Om man sett filmen Blue Valentine som jag även recenserat några inlägg ner, så vet man att Ryan Gosling är en jävligt mångsidig skådespelare. I Drive får man inte riktigt veta någonting om hans karaktär, inte ens hans namn. Det man får veta är att han arbetar som stuntförare i Los Angeles, men ett mer spännande extraknäck han har är att han kör. Han kör en vart man man vill, i vilket syfte man än vill. Ska du råna en bank? Han väntar på dig utanför, i exakt 5 minuter, och med en polisradio i högsta hugg vet han precis hur och vart han ska köra för att undkomma polisen. Han hjälper dig inte att tvätta pengarna eller stycka någon kropp, det enda han gör är att köra, och det är han jävligt bra på.



Goslings karaktär är lite av en ensamvarg, han pratar inte så mycket utan vandrar mest omkring och gör sin business, därav blir han totalt oförutsägbar, vilket man får bevittna i några väldigt målande och överraskande scener.

Drive är ett simpelt namn på en mycket speciell film. Vissa scener är utdragna till den graden att jag fann mig själv undra om man glömt på kameran för länge, men nej, det är ett medvetet kameraarbete som gör scenerna mycket mer intensiva. Inga onödiga dialoger eller sentimental musik, utan bara tysthet och intensivitet. Ett av filmens starkaste drag är att man lyckats ta utnötade idéer och klyschor, gjort om dem, för att sedan applicera lite briljant soundtrack i väldigt absurda scener. Och allt det utan att få en enda biobesökare att höja på ögonbrynen i en seen-it-all-before-anda. Nu kanske det där lät lite flummigt men jag vill inte avslöjade för mycket.

Drive är gjord av människor med ett genuint intresse för bra film, den är helt genomsyrad av talang och ett riktigt välarbetad manus, och slutresultatet är en fantastisk filmupplevelse som jag sent kommer glömma.