cineastens

Regissör: Nicolas Winding Refn
Skådespelare: Ryan Gosling, Carey Mulligan
Genre: Action, drama

Jag såg trailern till filmen Drive för några månader sedan, och ända sedan dess har jag lyckats bygga upp skyhöga förväntningar, vilket man egentligen aldrig ska göra när det gäller film. Jag kollade trailern om och om igen och läste hyllningsrecensioner. Jag kände på mig att även om filmen inte riktigt nådde upp till mina förväntningar så skulle den ändå vara något extra. Jag hade fel. Filmen inte bara nådde upp till mina förväntninfar, den klev på dem, sträckte ut sig och höjde sig till en nivå jag inte förväntat mig. Kort sagt så var Drive en fucking totalt awesome sjuhelsikes jävligt bra film!

Den inleds med en cool Ryan Gosling bakom ratten som agerar chaufför åt två rånare. Efter det rullas inledningstexten upp och åttiotals elektronisk synth-musik pumpas i högtalarna. Jag upptäckte då att jag inte ens smakat på mina snacks ännu, inte tagit en klunk cola, utan jag sitter bara där med ett flin på läpparna och det enda som ryckte mig ur mitt nänstintill hypnotiserade tillstånd var en hostattack av en biobesökare framför mig. Det, mina vänner, är ett tecken på välinvesterade 100 kronor.

Om man sett filmen Blue Valentine som jag även recenserat några inlägg ner, så vet man att Ryan Gosling är en jävligt mångsidig skådespelare. I Drive får man inte riktigt veta någonting om hans karaktär, inte ens hans namn. Det man får veta är att han arbetar som stuntförare i Los Angeles, men ett mer spännande extraknäck han har är att han kör. Han kör en vart man man vill, i vilket syfte man än vill. Ska du råna en bank? Han väntar på dig utanför, i exakt 5 minuter, och med en polisradio i högsta hugg vet han precis hur och vart han ska köra för att undkomma polisen. Han hjälper dig inte att tvätta pengarna eller stycka någon kropp, det enda han gör är att köra, och det är han jävligt bra på.



Goslings karaktär är lite av en ensamvarg, han pratar inte så mycket utan vandrar mest omkring och gör sin business, därav blir han totalt oförutsägbar, vilket man får bevittna i några väldigt målande och överraskande scener.

Drive är ett simpelt namn på en mycket speciell film. Vissa scener är utdragna till den graden att jag fann mig själv undra om man glömt på kameran för länge, men nej, det är ett medvetet kameraarbete som gör scenerna mycket mer intensiva. Inga onödiga dialoger eller sentimental musik, utan bara tysthet och intensivitet. Ett av filmens starkaste drag är att man lyckats ta utnötade idéer och klyschor, gjort om dem, för att sedan applicera lite briljant soundtrack i väldigt absurda scener. Och allt det utan att få en enda biobesökare att höja på ögonbrynen i en seen-it-all-before-anda. Nu kanske det där lät lite flummigt men jag vill inte avslöjade för mycket.

Drive är gjord av människor med ett genuint intresse för bra film, den är helt genomsyrad av talang och ett riktigt välarbetad manus, och slutresultatet är en fantastisk filmupplevelse som jag sent kommer glömma.