cineastens

Regissör:Ethan & Joel Coen
Skådespelare: Tommy Lee Jones, Javier Bardem, Josh Brolin
Genre: Drama, thriller

Någonstans ute i Texas ödemark under 80-talet stöter Llewelyn Moss på några övergivna bilar, med ett flertal döda kroppar i närheten och ett blodbad utan dess like. Bilarna är fulla med knark och det handlar uppenbarligen om ett knarkuppgörelse gone wrong. Llewelyn Moss hittar även en portfölj full med pengar som han tar med sig hem, och där sätter mardrömmen igång när han får både polisen efter sig men även den högst dödlige lönnmördaren Anton Chigurgh som är ute efter pengarna.

Mycket mer spännande än så blir det inte riktigt. No country for old men riktar sig till en speciell publik, och det är de som uppskattar bröderna Coens verk som mer än ofta kantas av märkliga dialoger och till synes helt meningslösa karaktärer och scener som man inte riktigt vet vad man ska göra av.



Tommy Lee Jones spelar stadens sheriff, och man får följa hans resa genom den ena brottsplatsen efter den andra som Anton Chigurgh lämnar efter sig.

Lee Jones monolog i inledningen är den röda tråden genom filmen ända tills eftertexterna rullar, och det är främst honom och hans karaktärsutveckling det handlar om.

Budskapet i filmen kan diskuteras, men min uppfattning är det helt enkelt tycks handla om - tillfälligheter. Slumpen. Hur små enkla händelser bestämmer ödet och hur ingen undkommer sitt öde. Det positiva med denna framhållning är att eventuella budskap inte trycks i ens ansikte likt många av dagens mainstream-filmer då man ofta utgår ifrån att publiken inte kan tänka själv, utan regissörerna till denna rulle presenterar filmen på ett sånt sätt att det kan tolkas hur som helst.

Jag anser ändå att no country for old men är en rätt så pretentiös och väldigt överskattad lantisfilm som trots det lyckats norpa åt sig flertalet Oscars, bland annat för bästa film. Man har lyckats väl med denna medelmåtta som är fylld av kryptiska dialoger som ska få publiken att tänka till och för att sen eventuellt komma fram till att det var just kryptiskt och meningslöst blaj som inte lyckas engagera alls. Vad gäller underhållningsvärde är det bara Javier Bardem som levererar, hans iskalla uppsyn och skumma vapen gör det nästan värt att se filmen, men bara nästan.

Regissör: Nicolas Winding Refn
Skådespelare: Ryan Gosling, Carey Mulligan
Genre: Action, drama

Jag såg trailern till filmen Drive för några månader sedan, och ända sedan dess har jag lyckats bygga upp skyhöga förväntningar, vilket man egentligen aldrig ska göra när det gäller film. Jag kollade trailern om och om igen och läste hyllningsrecensioner. Jag kände på mig att även om filmen inte riktigt nådde upp till mina förväntningar så skulle den ändå vara något extra. Jag hade fel. Filmen inte bara nådde upp till mina förväntninfar, den klev på dem, sträckte ut sig och höjde sig till en nivå jag inte förväntat mig. Kort sagt så var Drive en fucking totalt awesome sjuhelsikes jävligt bra film!

Den inleds med en cool Ryan Gosling bakom ratten som agerar chaufför åt två rånare. Efter det rullas inledningstexten upp och åttiotals elektronisk synth-musik pumpas i högtalarna. Jag upptäckte då att jag inte ens smakat på mina snacks ännu, inte tagit en klunk cola, utan jag sitter bara där med ett flin på läpparna och det enda som ryckte mig ur mitt nänstintill hypnotiserade tillstånd var en hostattack av en biobesökare framför mig. Det, mina vänner, är ett tecken på välinvesterade 100 kronor.

Om man sett filmen Blue Valentine som jag även recenserat några inlägg ner, så vet man att Ryan Gosling är en jävligt mångsidig skådespelare. I Drive får man inte riktigt veta någonting om hans karaktär, inte ens hans namn. Det man får veta är att han arbetar som stuntförare i Los Angeles, men ett mer spännande extraknäck han har är att han kör. Han kör en vart man man vill, i vilket syfte man än vill. Ska du råna en bank? Han väntar på dig utanför, i exakt 5 minuter, och med en polisradio i högsta hugg vet han precis hur och vart han ska köra för att undkomma polisen. Han hjälper dig inte att tvätta pengarna eller stycka någon kropp, det enda han gör är att köra, och det är han jävligt bra på.



Goslings karaktär är lite av en ensamvarg, han pratar inte så mycket utan vandrar mest omkring och gör sin business, därav blir han totalt oförutsägbar, vilket man får bevittna i några väldigt målande och överraskande scener.

Drive är ett simpelt namn på en mycket speciell film. Vissa scener är utdragna till den graden att jag fann mig själv undra om man glömt på kameran för länge, men nej, det är ett medvetet kameraarbete som gör scenerna mycket mer intensiva. Inga onödiga dialoger eller sentimental musik, utan bara tysthet och intensivitet. Ett av filmens starkaste drag är att man lyckats ta utnötade idéer och klyschor, gjort om dem, för att sedan applicera lite briljant soundtrack i väldigt absurda scener. Och allt det utan att få en enda biobesökare att höja på ögonbrynen i en seen-it-all-before-anda. Nu kanske det där lät lite flummigt men jag vill inte avslöjade för mycket.

Drive är gjord av människor med ett genuint intresse för bra film, den är helt genomsyrad av talang och ett riktigt välarbetad manus, och slutresultatet är en fantastisk filmupplevelse som jag sent kommer glömma.

Regissör: Andrew Niccol
Skådespelare: Justin Timberlake, Amanda Seyfried, Cillian Murphy

Filmen In time har ett riktigt smart och intressant koncept, den handlar om ett samhälle i framtiden där man istället för att handla med pengar, handlar med och tjänar - tid. Uttrycket "time is money" hade inte kunnat passa bättre in. De fattiga lever dag för dag och jobbar arslena av sig för att tjäna tillräckligt med tid för att hinna se morgondagens solljus. De rika har ett par sisådar tusen år på sig och detta skapar ju givetvis missnöje och ett klassamhälle där man förvisat de fattiga till speciella ghettos där de är omringade av sina egna, och enda sättet att ta sig till andra, mer välbärgade områden är att betala tid - tid de inte har. Ett riktigt moment 22.

Justin Timberlake har en stereotypisk roll där han spelar en hårt arbetande kille som eventuellt tröttnar på de urusla levnadsförhållandena de tvingas leva i, och han kör en Robin Hood genom att börja stjäla från de rika och ge till de fattiga. Jag tycker inte riktigt om Timberlake i denna roll, han känns aningen malplacerad och det kan ju förvisso bero på att jag typecastat honom som smörsångande artist och inte seriös skådespelare. Han gör inget dåligt jobb, men inget märkvärdigt heller. Amanda Seyfriend däremot överraskade mig positivt. Hon spelar i denna film Timberlakes andra hälft i sann Bonnie & Clyde-anda. Även om hon tvingades agera i många fåniga och högst orealistiska scener där hon rånar banker i skyhöga klackar eller springer flera mil med samma skor på fötterna, så är hon övertygande och känns rätt.



Den jag däremot blev kär i och som totalt lyfte denna film är Cillian Murphy. Fyfan vad den killen kan sin sak. Här spelar han en stel och känslokall s.k. timewatcher, deras version av polis, och helvete vad han gick in för rollen. Varje scen med Cillian Murphy var en fröjd att se på, han ingav en känsla av auktoritet och fullkomligt ägde filmen. Jag ser fram emot att se honom i uppföljaren till The Dark Knight som kommer ut i sommar.

Trots cool handling och Murphys enastående insats, så är filmen långt ifrån en fullträff. Jag tyckte inte om att den började starkt med en intressant inledning och karaktärsbeskrivningar, för att sedan tappa i kvalitet då man påbörjade intriger som inte riktigt fick någon förklaring. Klyschig var den också, och inte på tal om de riktigt failande försöken att förvandla Timberlake till en actiongubbe, men i det stora hela är In time en jävligt underhållande och originell film som tyvärr inte blommade ut riktigt lika mycket den hade potential till.

Regissör: Pierre Morel
Manusförfattare: Luc Besson (Leon, Nikita), Robert Mark Kamen
Skådespelare: Liam Neeson

"I don't know who you are. I don't know what you want. But I have skills that make me a nightmare for people like you. If you let my daughter go now, that'll be the end of it. But if you don't, I will find you, and I will kill you"

Något förkortat, men här har vi i min mening ett par klassiska repliker som Liam Neeson levererar med sådan iskallhet att han kvalar in på min lista över en av de mest skräckinjagande mördarmaskiner jag sett på vita duken. Om vi backar några steg:

Den före-detta CIA-agenten Brian Mills (Liam Neeson) har gett upp sin karriär för att flytta närmare dottern som bor med Brians frånskilda fru. Han kämpar för att ta igen alla förlorade år och försöker återuppta relationen med sin dotter, vilket visar sig vara svårare sagt än gjort, då man har en dotter som inte verkar bry sig så värst mycket och en exfru som står i bakgrunden och hånar ens tappra försök. Nåja.

Dottern reser eventuellt iväg till Paris tillsammans med sin blonda och stortuttade väninna i en väldigt stereotypisk roll, och deras syfte med resan är att stalka ett band som ett par patetiska groupies genom halva Europa. Tyvärr hinner de inte ens få smaka fransk croissant innan de kidnappas av ett par butcha albaner som sysslar med sexhandel. Ett rätt så hemskt och hopplöst öde för de flesta, men inte för den som har Brian Mills som sin far.



Maken till liknande effektivitet har jag nog aldrig sett. Istället för att slösa ett par värdefulla sekunder på gråt och förtvivlan efter att man just pratat med sin dotter i telefon medan hon blivit bortrövad, använder Brian Mills alla sina kunskaper som han samlat på sig under sina år som högst dödlig CIA-agent, och beger sig ut på en jakt som, åtminstone de hallickar som överlevde i filmen, sent kommer glömma.

Taken är en film som kräver att man lämnar kvar all logiskt tänkande i toaletten innan man intar TV-soffan, annars kommer man sitta där och irritera sig ihjäl på att filmen innehåller fler logiska luckor än bananflugor kring en rutten banan. Lyckas man med det har man en riktigt spännande upplevelse framför sig.

Liam Neeson är som en korsning mellan Jason Bourne i Identity och en flyförbannad Jack Bauer, minus all gapande. Han leverar sina repliker med stor inlevelse och fungerar riktigt bra som ostoppbar, oövervinnlig mördarmaskin. Visst är det rätt fånigt med alla de orealistiska fightscener där Brian ensam tar sig an gäng efter gäng utrustade med vapen, men trots den lilla detaljen är det här en intressant film som samtidigt visar en värld som är högst realistisk och inte det minsta fånig.

Det finns även en del tvivelaktigheter gällande skådespelarinsatser (exempelvis Brians dotter som istället för sympatier bara lockade fram irritation), och andra självklarar delar som de redan nämnda logiska luckorna, så rekommenderar jag den här rullen vare sig man vill få en inblick i hur det fungerar med sexhandel, eller bara vill roa sig med massor av action, massor av våld och massor av underhållning.

Regissör: Edward Zwick
Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Anne Hathaway

Love & other drugs är Supersugen möter valfri film där lösaktig kille-faller-för-svår-tjej-och-upptäcker-vad-kärlek-är. Det är en romantisk komedi, eller vänta, drama blir det nog. Eller jag tar tillbaka det, det är svårt att sätta denna film i någon speciell genre för den börjar med att vara en komedi och övergår sen till någon sorts (romantisk) drama.

Filmen handlar i alla fall om Jamie (Jake Gyllenhaal) som är en rutinerad player och får sparken från sitt jobb på en elektronikbutik, just för att han inte ens under jobbtid kan hålla sig ifrån att dra ner byxorna och stoppa snabeln i valfri tjej. Efter det bestämmer han sig för att börja sälja läkemedel och blablabla, just den delen av filmen är extremt ointressant så vi hoppar förbi till det intressanta. Av en slump träffar Jamie på Maggie (Anne Hathaway), som lider av Parkinsons och visar sig vara den kvinnliga versionen av honom. Hon gillar sex och vill inte ha något förhållande, vilket passar honom perfekt, ja, ända tills hans faller för henne.

Visst låter det inte som något särskilt underhållande eller originellt? Det är det inte heller. Jag hade svårt att hålla intresset igång och fann mig själv pilla på mobilen, springa på toa och vara allmänt ofokuserad under filmen. Inte ens synen av Jake Gyllenhaals nakna rumpa i ungefär halva filmens gång kunde fånga mitt intresse.

Love and other drugs försöker vara rolig, sexig, spännande, dramatisk, sorglig, allt på en gång, och det funkar inte. Alls. Hade man skippat vissa delar av filmen och försökt utveckla andra, hade nog filmen varit ett steg närmare i att få sin önskade effekt. Nu slutar det bara med en berättelse som känns väldigt oengagerad och karaktärer man ger blanka fan i.

Anne Hathaway har varit mitt hatobjekt nummer 1 ända sedan En prinsessas dagbok, men eftersom hon kommer att medverka i Nolans tredje Batman-film nästa sommar, kände jag att det var dags att begrava stridsyxan och tvinga mig själv till att börja gilla henne, och det var dels därför jag såg denna film. Av någon oförklarlig anledning stör jag mig på hennes röst, sätt att vara, utseende och bara allt som har med henne att göra. I denna film upptäckte jag i alla fall att hon är en rätt hyfsad skådespelerska, och gör det hon ska med finess.



Däremot stör jag mig fortfarande på henne, men Anne Hathaway kändes långt ifrån lika malplacerad som Jake Gyllenhaal. I vissa scener slog det gnistor om honom och Hathaway, medan han i andra scener känns fruktansvärt frånvarande och ser ut att gå på autopilot. Romantiska komedier eller filmer där det är meningen att publiken ska skratta, är inte hans grej. Enough said om denna rätt trista smörja.

Regissör: Derek Cianfrance
Skådespelare: Ryan Gosling, Michelle Williams
Genre: Romantik, drama

Blue Valentine kan kort sagt beskrivas som en riktigt ångestfylld kärleksdrama med Ryan Gosling och Michelle Williams i huvudrollen. Nu i november spelar de igen mot varandra i den kommande filmen Drive, och om den är hälften så ångestfylld som Blue Valentine, så har jag ingen trevlig upplevelse att se fram emot.

Blue Valentine är en väldigt realistisk skildring av ett förhållande som går från blixtförälskelse till slentrian med barn och jobb som måste skötas. Filmen har inget särskilt "mål", utan dess enda syfte är att verka som motkraft till alla dessa superromanser i Hollywoods värld där man aldrig får se den tråkiga vardagen som eventuellt blir en del av förhållandet när förälskelsen lagt sig.

Ryan Gosling och Michelle Williams gör helt suveräna rollprestationer. Jag har aldrig tidigare sett Gosling i en mer övertygande roll än denna och det fullständigt skriker Oscar om hans insats. Michelle Williams håller extremt hög klass hon också, och deras rolltolkningar är helt klart ett av det bästa jag sett.  Dialogerna känns väldigt äkta och jag tror att jag läste någonstans att de var improviserade också, vilket förklarar en del.



Tyvärr är Blue Valentine långt ifrån min smak. Jag ser på film för att undfly vardagen, inte för att påminnas om den x100. Visst fungerar det med en film som skildrar vardagen, men då tycker jag att den ska ha någon sorts klimax och något utöver det vanliga, annars blir det ungefär lika spännande som att plantera en dold kamera hos grannen. Blue Valentine är olik alla krystade Hollywood-filmer som spottas fram år efter år, och trots att det ändå känns som en frisk fläkt att för en gångs skull se en film om ett vanligt par som lever ett vanligt liv, hade jag nog klarat mig bra utan den.

Något jag uppskattade var det medvetna valet att låta fotot gå i en "gråblå"-ton för att ge den där nedstämda känslan som filmen vill uppnå. Man har även gjort ett riktigt bra jobb med karaktärerna; publiken känner för Dean och upplever den där uppgivna känslan tillsammans med honom när han gång på gång får nobben av sin fru. I filmen får man inte riktigt någon förklaring till hur deras relation kom att haverera så grövt och anledningen till att frun tar avstånd från mannen. Kanske regissören bara ville visa att nedgångar i förhållanden är oundvikliga, och att det inte alltid måste finnas någon förklaring till det.

I vilket fall som helst är Blue Valentine ingen film jag rekommenderar om man vill ha något lättsmält och avslappnande att se på, för det här är så långt ifrån en mysig film att se på som möjligt, och den hade möjligen fått en etta av mig om inte det vore för Gosling och Williams makalösa prestationer.

Regissör: Joseph Ruben
Skådespelare: Julia Roberts, Patrick Bergin, Kevin Anderson
Genre: Drama, thriller
Svensk titel: Sova med fienden

Filmer om misshandlade kvinnor tycker jag är sjukt intressant att se på. Det handlar inte om att jag gillar se några stackars kvinnor bli pucklade på, utan det jag gillar är att se hur offret interagerar med förövaren, hur deras relation är, och sist men inte minst, vad offret gör för att undkomma relationen. Detta kan ju appliceras på mer än just misshandlade kvinnor, men det är alltså hela processen med hur man hamnar i en sådan situation och hur man tar sig ur den som fascinerar mig.

Sova med fienden handlar om Laura Burney (Julia Roberts), som nu under sommaren bor tillsammans med sin make Martin i en riktigt maffig strandhus någonstans i Massachusetts. Maken är stilig, rik och charmig och utåt sett varje kvinnas drömman. Däremot besitter han en inte särskilt beundransvärt kvalitet: han är en rutinerad hustrumisshandlare.

En dag bestämmer sig Laura för att undfly sitt destruktiva förhållande genom att fejka sin död. Hon beger sig långt bort och börjar om på nytt. När maken däremot börjar misstänka att Laura i själva verket inte alls flyter runt på havets botten med vattenfyllda lungor, ger han sig iväg för att hitta henne.



Det krävs väldigt mycket av en sådan här film för att lyckas fånga känslan av hopplöshet, och det lyckas inte Sova med fienden speciellt bra. I stort känns manuset inte särskilt välarbetat. Tittarna får väldigt lite bakgrundsinformation om karaktärerna, och vi får heller inte någon vidare insyn i Lauras tankar, vilket gör det svårt att sympatisera med henne utöver den obligatoriska sympatin man känner för en medmänniska som behandlas illa.

Att filmen även kort efter Lauras flykt, bestämmer sig för att ge henne ännu en romans i form av en påträngande, lurvig man som inte är så himla mycket bättre än hennes ex, får bara hela filmen att kännas rätt billig och trist. Även om man inte helt körde på en hjälplös-kvinna-räddas-av-en-man-linje, har historian ökat i trovärdighet om man bara skippat den delen med romansen eller låtit den ta mycket mindre plats än den gjorde. Julia Roberts gjorde ett bra jobb med det lilla hon hade, och även om det här är långt ifrån en dålig film så hoppas jag att det finns bättre skildringar av kvinnomisshandel där ute man kan se på.

Regissör: Antti Jokinen
Skådespelare: Hillary Swank, Jeffrey Dean Morgan
Genre: Drama, thriller, skräck

Har ni sett Single White Female (1992) med Bridget Fonda och Jennifer Jason Leigh? Har ni sett Friday the 13th, och då tänker jag på den senaste versionen som kom ut 2009? Bra, då vet ni precis hur den här filmen kommer att gå till och hur den kommer att sluta. Även om ni inte sett någon av filmerna ovan så har ni varken något nytt eller intressant att se fram emot.

The Resident känns som en enda stor och trött remake av en massa filmer i en. Lite härifrån, lite därifrån, åh lite sådant där måste vi ju ha, med tur så har publiken bott under en sten de senaste 100 åren och kommer inte alls att känna igen historien! Och resultat blir en trött publik som räknat ut hela handlingen redan innan Hillary Swank hinner smörja in sin nakna kropp och glida ner i badet ca 20 minuter in i filmen.

Hillary Swank spelar den hårt arbetande läkaren Juliet som efter uppbrottet med sin pojkvän, flyttar in i en egen lägenhet i Brooklyn i New York. Lägenhet är inte färdigrenoverad, tunnelbanans dundrande några tiotals meter ifrån lägenhetsbyggnaden får hela badrummet att skaka, och under vintern är värmen i lägenheten nästan obefintlig. Men vad spelar allt sådant där trams för roll när lägenheten hyrs ut för en riktigt låg summa.

Juliet undrar om inte det finns någon baktanke, och när hon får förklarat för sig att det inte gör det, flyttar hon glatt in. Det som hyresvärden (Jeffrey Dean Morgan) dock glömde nämna är att jovisst finns det en "catch", och det är den galna hyresvärden som är besatt av henne - han själv alltså.



Det här skulle kunna vara Jennifer Jason Leighs karaktär som återuppstått som man. Manuset till The Resident är helt och hållet befriad från originalitet. Alltifrån de stereotypiska rollerna till handlingen. Det känns som att filmen hade ett uns av potential som däremot skulle kräva en helt ny regissör och ett nytt manus för att kunna göra någonting vettigt av. Musiken är fruktansvärd, och istället för att förstärka scenerna fungerar den endast som irritationsobjekt och banar vägen för en förutsägbar fortsättning till scenen.

Hillary Swank är väl inget minnesvärt i sin roll, hon gör det hon ska och så var det med det. Jeffrey Dean Morgan lyckas lite bättre och har en trevlig-granne-som-hjälper-en-med-påsarna-uppsyn, samtidigt som han även fungerar som trånande och desperat galning. Tyvärr är det inte tillräckligt för att rädda denna trista film, och jag är lättad över att den här fåniga skiten går direkt till DVD istället för upp på vita duken.

Regissör: Will Gluck
Skådespelare: Emma Stone, Amanda Bynes, Penn Bagdley
Genre: Komedi

Olive (Emma Stone) är en nördig high school-elev som ingen i skolan lägger märke till. Detta förändras dock över en natt när hon drar en vit, men dödlig-för-ryktet-lögn om att hon förlorat oskulden. Skolans bitchiga religionsdyrkare Marianne råkar höra detta genom båset i skoltoaletten (vet vi inte vid det här laget att man ska kolla att alla toalettbås är tomma innan man pladdrar hemlisar?), och skvallrar vidare vilket gör att flera får upp ögonen för den tills nyligen osynlige Olive. När Olive däremot låtsas ha sex med sin homosexuelle vän (den hysteriskt underhållande Dan Byrd från Cougartown) på en hemmafest för att hjälpa till att torka bort hans homostämpel, blir saker och ting mycket värre för henne. Ryktet sprider sig snabbare än klamydia på en nattklubb i Rhodos, och Olive blir känd som skolans största slampa, och killarna är inte sena med att komma med skamliga bud.

Vem visste att en så simpel grej som att förlora sin oskuld kan skapa sådan uppståndelse. Från ingenstans är nu alla emot Olive. Hennes bästa väninna är avundsjuk på uppmärksamheten hon får, Marianne och hennes religiösa undersåtar vill helst se Olive brännas på bål, och presentkort och pengar haglar in från alla hörn från desperata killar som också vill ha haft låtsas-sex med Olive för att skaffa bättre rykte åt sig själva.



Detta är en rätt så okej och lättsmält komedi som höjs av Emma Stones härliga insats. Däremot drar det ner en del på trovärdigheten att välja någon med Emma Stones utseende & karisma för att spela en grå, tråkig mus och på den biten har hon svårt att övertyga. I denna film ser man i alla fall en hel del av hennes potential. Hon har ju i stort sett begränsat sig till komedier (Supersugen, Zombieland), som förvisso är bra, men jag skulle akta mig för att fastna i komediträsket.

Easy A är visserligen en av hundratals high school-filmer med det tråkiga upplägget utstött-tjej-blir-populär, men det görs med stor humor och visserligen inte särskilt hög igenkänningsfaktor (å andra sidan bor vi inte i inskränkta USA), men ändå tänkvärd och helt okej att slökolla på en tråkig söndag.

Regissör: Marc Webb
Skådespelare: Joseph Gordon Levitt, Zooey Deschanel, Matthew Gray Gubler
Genre: Romantik, drama

Nej, det här är ingen film om en ovanligt lång årstid. Det är däremot en ovanlig film om kärlek. En film om en tjej som inte tror på kärlek, och en kille som faller för henne - hårt.

Regissör: Nathan Greno, Byron Howard

Denna blogg kommer endast att handla om filmer. Filmrecensioner och eventuella filmnyheter. Ni som hoppades på en fortsättning av planetenvenus får tyvärr leta vidare. Layouten fixade jag HÄRIFRÅN, så in dit om du är för lat för att skapa eget utseende till bloggen.