cineastens

Regissör: Derek Cianfrance
Skådespelare: Ryan Gosling, Michelle Williams
Genre: Romantik, drama

Blue Valentine kan kort sagt beskrivas som en riktigt ångestfylld kärleksdrama med Ryan Gosling och Michelle Williams i huvudrollen. Nu i november spelar de igen mot varandra i den kommande filmen Drive, och om den är hälften så ångestfylld som Blue Valentine, så har jag ingen trevlig upplevelse att se fram emot.

Blue Valentine är en väldigt realistisk skildring av ett förhållande som går från blixtförälskelse till slentrian med barn och jobb som måste skötas. Filmen har inget särskilt "mål", utan dess enda syfte är att verka som motkraft till alla dessa superromanser i Hollywoods värld där man aldrig får se den tråkiga vardagen som eventuellt blir en del av förhållandet när förälskelsen lagt sig.

Ryan Gosling och Michelle Williams gör helt suveräna rollprestationer. Jag har aldrig tidigare sett Gosling i en mer övertygande roll än denna och det fullständigt skriker Oscar om hans insats. Michelle Williams håller extremt hög klass hon också, och deras rolltolkningar är helt klart ett av det bästa jag sett.  Dialogerna känns väldigt äkta och jag tror att jag läste någonstans att de var improviserade också, vilket förklarar en del.



Tyvärr är Blue Valentine långt ifrån min smak. Jag ser på film för att undfly vardagen, inte för att påminnas om den x100. Visst fungerar det med en film som skildrar vardagen, men då tycker jag att den ska ha någon sorts klimax och något utöver det vanliga, annars blir det ungefär lika spännande som att plantera en dold kamera hos grannen. Blue Valentine är olik alla krystade Hollywood-filmer som spottas fram år efter år, och trots att det ändå känns som en frisk fläkt att för en gångs skull se en film om ett vanligt par som lever ett vanligt liv, hade jag nog klarat mig bra utan den.

Något jag uppskattade var det medvetna valet att låta fotot gå i en "gråblå"-ton för att ge den där nedstämda känslan som filmen vill uppnå. Man har även gjort ett riktigt bra jobb med karaktärerna; publiken känner för Dean och upplever den där uppgivna känslan tillsammans med honom när han gång på gång får nobben av sin fru. I filmen får man inte riktigt någon förklaring till hur deras relation kom att haverera så grövt och anledningen till att frun tar avstånd från mannen. Kanske regissören bara ville visa att nedgångar i förhållanden är oundvikliga, och att det inte alltid måste finnas någon förklaring till det.

I vilket fall som helst är Blue Valentine ingen film jag rekommenderar om man vill ha något lättsmält och avslappnande att se på, för det här är så långt ifrån en mysig film att se på som möjligt, och den hade möjligen fått en etta av mig om inte det vore för Gosling och Williams makalösa prestationer.