cineastens

Regissör: Edward Zwick
Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Anne Hathaway

Love & other drugs är Supersugen möter valfri film där lösaktig kille-faller-för-svår-tjej-och-upptäcker-vad-kärlek-är. Det är en romantisk komedi, eller vänta, drama blir det nog. Eller jag tar tillbaka det, det är svårt att sätta denna film i någon speciell genre för den börjar med att vara en komedi och övergår sen till någon sorts (romantisk) drama.

Filmen handlar i alla fall om Jamie (Jake Gyllenhaal) som är en rutinerad player och får sparken från sitt jobb på en elektronikbutik, just för att han inte ens under jobbtid kan hålla sig ifrån att dra ner byxorna och stoppa snabeln i valfri tjej. Efter det bestämmer han sig för att börja sälja läkemedel och blablabla, just den delen av filmen är extremt ointressant så vi hoppar förbi till det intressanta. Av en slump träffar Jamie på Maggie (Anne Hathaway), som lider av Parkinsons och visar sig vara den kvinnliga versionen av honom. Hon gillar sex och vill inte ha något förhållande, vilket passar honom perfekt, ja, ända tills hans faller för henne.

Visst låter det inte som något särskilt underhållande eller originellt? Det är det inte heller. Jag hade svårt att hålla intresset igång och fann mig själv pilla på mobilen, springa på toa och vara allmänt ofokuserad under filmen. Inte ens synen av Jake Gyllenhaals nakna rumpa i ungefär halva filmens gång kunde fånga mitt intresse.

Love and other drugs försöker vara rolig, sexig, spännande, dramatisk, sorglig, allt på en gång, och det funkar inte. Alls. Hade man skippat vissa delar av filmen och försökt utveckla andra, hade nog filmen varit ett steg närmare i att få sin önskade effekt. Nu slutar det bara med en berättelse som känns väldigt oengagerad och karaktärer man ger blanka fan i.

Anne Hathaway har varit mitt hatobjekt nummer 1 ända sedan En prinsessas dagbok, men eftersom hon kommer att medverka i Nolans tredje Batman-film nästa sommar, kände jag att det var dags att begrava stridsyxan och tvinga mig själv till att börja gilla henne, och det var dels därför jag såg denna film. Av någon oförklarlig anledning stör jag mig på hennes röst, sätt att vara, utseende och bara allt som har med henne att göra. I denna film upptäckte jag i alla fall att hon är en rätt hyfsad skådespelerska, och gör det hon ska med finess.



Däremot stör jag mig fortfarande på henne, men Anne Hathaway kändes långt ifrån lika malplacerad som Jake Gyllenhaal. I vissa scener slog det gnistor om honom och Hathaway, medan han i andra scener känns fruktansvärt frånvarande och ser ut att gå på autopilot. Romantiska komedier eller filmer där det är meningen att publiken ska skratta, är inte hans grej. Enough said om denna rätt trista smörja.