cineastens

 

Ser man en film med extremt många och löjeväckande huvudavkapningar där blodet sprutar orealistiskt åt alla möjliga håll samtidigt som det dunkar musik i bakgrunden som får hela scenen att kännas som en dålig parodi, så kan man vara säker på att det är ett verk av Quentin Tarantino. Han har en smak för det teatrala och Django Unchained är inget undantag.

 

Django (Jamie Foxx) är en slav som blir befriad av en prisjägare (Christoph Waltz). I utbyte så vill prisjägaren ha hjälp av Django att hitta ett par eftersökta män vars infångning ger belöning i form av mycket pengar. Django går med på detta, och blir även lovad att få hjälp att återförenas med sin fru som såldes som slav till en grym plantageägare (Leonardo DiCaprio). 

 

Rollistan är bland det mest lyckade med denna film. Christoph Waltz gör en skicklig och humoristisk prisjägare, medan Leonardo DiCaprio gör en total 360; han lyckas bevisa att han är en mångsidig skådespelare som klarar roller även utanför trygghetszonen. 

 

Samuel L Jackson spelar en hembetjänt (glorifierad slav i hans fall) och gör ett framträdande som sent kommer att glömmas. Tarantino har lyckats hitta ett gäng som kompletterar varandra riktigt bra, vilket jag tycker kan vara lite av en utmaning när det handlar om filmer med käck humor. Inte för att Django Unchained är särskilt humoristisk. För den lättkränkte kan all våld och blod och framförallt rasistiska glåpord ge upphov till avsmak. Ser man en Tarantino-film kan man dock inte förvänta sig något mindre än det blodigaste som går att erbjuda, och den publik som uppskattar det har en härlig filmupplevelse framför sig. 

 

 

Blod och våld är däremot långt ifrån det som kännetecknar Django Unchained. Filmen har en grym och annorlunda soundtrack, i en western-miljö kanske man förväntar sig en viss typ av musik men jag blev positivt överraskad när exempelvis modern hiphop strömmade ut ur högtalarna, och som dessutom passade utmärkt till aktuell scen. 

Hämndtemat är återkommande i många av Tarantinos film, och den behärskar han med bravur. Det är en fröjd att se Django hämnas på sina slavägare och dialogerna under dessa scener kan man inte annat än att bara gotta sig i och njuta av.

 

Problemet jag hade med filmen är att jag tyckte att den var tok för lång för att upprätthålla intresse. Man hade med gott samvete kunnat kapa av ungefär 45 minuter av filmen, men väljer att fortsätta med vad som kändes som oändliga våldsuppgörelser som inte tillförde handlingen något. Man sköt sig själv i foten genom att ha flera scener som hade kunnat avsluta filmen på topp, men istället valde att fortsätta i all evighet tills man som publik totalt tappade intresset. Nästan.