cineastens

Regissör: Roman Polanski
Skådespelare: Mia Farrow, John Cassavetes, Ruth Gordon
Genre: Rysare, skräck

Då har man äntligen sett denna tidlösa klassiker. Bilden av en barnvagn som balanserar ovanpå en mörk klippa är en bild jag minns ända från barndomen. Trots att denna film har mer än 40 år på nacken är det en riktigt välgjord rysare som utklassar större delen av nutidens skräckfilmer.

Filmen handlar om Rosemary (Mia Farrow) , en ung och vacker tjej som flyttar till New York tillsammans med sin make Guy (John Cassavetes). När Rosemary får positiva graviditetsresultat är lyckan total. Den lyckan förvandlas däremot till bekymmer när hon i samband med graviditeten börjar tappa vikt, få ont i magen och ser mer och mer  som ett lik för varje dag som går. Hennes make beter sig underligt, grannarna beter sig ännu konstigare och läkaren försöker övertyga Rosemary att allt är precis som det ska, att de olidliga smärtorna hon känner i magen inte är att oroa sig för. Rosemary misstänker däremot att någonting står riktigt illa till.

Roman Polanski har verkligen tagit åt sig uttrycket "less is more". Här är det inga monster som kikar ut ur garderoben, eller blod som sprutas på väggarna. Nej, i Rosemarys baby ligger fokusen på att skapa en ansträngd och obehaglig stämning. Övergången från käck och glad i filmens första halva till att sända kalla kårar längs ryggen hos publiken är riktigt bra och kommer inte alls som ett brev på posten, utan stämningen byggs successivt upp. Polanski lyckas med att fånga publikens intresse genom att in i det allra sista hålla hårt på vad det är som egentligen pågår, och jag tror att det är däri den stora succén ligger.



Jag älskar filmer som lyckas få publiken att tveka på protagonisten. Till en början framstår Rosemary som en någorlunda naiv, men ärlig tjej med hjärtat på rätt ställe. Mot andra halvan av filmen vet man inte riktigt om allt egentligen bara är en enda stor, misstolkning av Rosemary. Jag hade gärna sett att regissören fortsatte på den tråden, men han lyckas inte riktigt hela vägen.

När filmen tar en övernaturlig vändning sänktes dock mitt intresse rejält. Även om ledtrådar fanns lite överallt om vart filmen var påväg, tyckte jag inte om det. För min del blev det rätt tramsigt, men bortsett från den lilla detaljen är Rosemarys baby en fantastisk rysare som står sig hårt än idag, och en film som måstes ses innan det är dags att hamna under jorden.