cineastens

 

Regissör: Christopher Nolan

Skådespelare: Christian Bale, Tom Hardy, Joseph Gordon Levitt, Michael Caine, Anne Hathaway, Gary Oldman

Genre:Action, Thriller, Drama

 

Det är svårt att toppa Batman Begins och The Dark Knight. De flesa trilogier blir sämre med varje film som kommer ut, men Nolans Batmanserie verkade vara den som trotsade oddsen. Batman Begins fick folk att förstå att superhjältar var mer än bara män i fula tajta trikåer, medan The Dark Knight gav sken åt en av 2000-talets mest spännande regissörer. Christopher Nolan insåg att det fanns en hel del att hämta i superhjältefilmer, det enda som krävdes var en fräsch och mer verklighetstrogen approach. Därmed var en stjärna född.

 

The Dark Knight Rises skulle vara det episka slutet på en serie som hyllats världen över för att vara, i min mening, den allra bästa i sin kategori. The Dark Knight Rises skulle ge oss Batmans sista och avgörande kamp för att rädda Gotham City. The Dark Knight Rises skulle, och borde varit, ett mästerverk utan dess like. Med darrande knän intog jag biostolen igår kväll och förväntade mig en föreställning bortom denna värld.

 

 

Kanske tog jag mig vatten över huvudet. Kanske byggdes mina förväntningar så pass höga under dessa 4 år jag längtat efter filmen att stegen rycktes under mina fötter och jag fick ett hårt och kallt uppvaknade. I vilket fall som helst så kan jag konstatera att Nolan, för allra första gången, inte riktigt infriade mina förväntningar.

 

Filmens handling kan i korta drag beskrivas som ännu en av Batmans outtröttliga kamp för att rädda Gotham City (hur orkar mannen egentligen?). Medan Jokern var en oberäknelig psykopat som levererade underhållning på högsta nivå, så är antagonisten i TDKR en legosoldat med tillräcklig med muskelmassa för att föda en hel afrikansk by. Justdet, en mask för munnen har han också som gör rösten lite extra raspig. Förutom att jag nog hade dragit mig för en närkamp med Bane, så levererar han lika mycket komik som en sovande snigel. Bane är alltså all about business = spränga Gotham i minimala bitar.

 

 

I hela denna röra av sprängande bilar och kroppar som kastas till höger och vänster så finns Catwoman med i bilden. Jag har skrivit förr i denna blogg att ända sedan jag fick reda på att Anne Hathaway skulle medverka i TDKR, så har hon hemsökt mig flera gånger i mina drömmar där hon fightats mot Batman iförd en prinsessklänning, och när jag bönat och bett henne om att inte förstöras min älsklingsfilm, så har hon skrattat åt mig och vips, så förvandlade hon Batman till en prins och de flyttade till ett slott och levde lyckligt i alla sina dagar.

Jag kan erkänna att Anne Hathaway gjorde hyfsat ifrån sig med tanke på de (usla) förutsättningar hon hade. I slutet av filmen kom jag på mig själv med att undra vad för syfte hon egentligen hade förutom att tråka ut oss till döds med den ena eländiga onelinern efter den andra? Frustration är det som närmast kan beskriva känslan jag fick av Catwoman som bara flängde runt som en trasa för att fylla ut filmen.

 

 

I det hela så kändes filmen inte alls särskilt nyskapande. Den var extremt utdragen och många scener var förvånande nog för att vara Nolans verk, väldigt klyschiga. Aldrig tidigare har jag velat plocka fram skämskudden eller himla med ögonen åt något som Christopher Nolan satt sina geniala händer på. Medan TDK var mörk men bjöd på en hel del underhållning i form av roliga scener och catchiga oneliners, så var TDKR bara mörk och dyster och helt befriad från humor, även om en del (halvhjärtiga)försök gjordes för att locka fram skratt hos publiken.

 

En känsla av att har-inte-jag-redan-sett-det-här-i-både-begins-och-tdk infann sig lagom efter halva filmens gång. Istället för att fokusera på att bygga vidare på vad det var som gjorde att Begins och TDK var sådana succér, så har man nästan reducerat kvalitén på delar av handlingen till något i höjd med valfri Bond-rulle. Nu skriver jag bara nästan, det tar verkligen emot att dissa så starkt men till försvar så har Nolan faktiskt sparat ett par ess i ärmen. Flertalet scener är otroligt gripande, och inte minst tack vare Hans Zimmers fantastiska komposition. Fyfan vad den mannen kan sin sak. Alla tre Batman-filmer har en soundtrack "tema" som anpassas efter handling och känsla i varje film. Till denna har Zimmer slagit på stort och släppt alla hämningar vilket resulterat i lysande musik som träffar rakt i hjärtat. Det, mina vänner, är vad som kallas för talang.

 

Batmans sista kamp är storslaget och vi får bevittna en stad som efter all olycka den drabbats av, all död och alla galna och blodstörstiga skurkar som fförsöker jämna den till marken, säger ifrån. Det är en minnesvärd kamp som etsar sig i hjärnan och helst ska ses på bio för att få den fullständiga känslan. Om du däremot som jag vaknat kallsvettig varje natt i flera år av hemska mardrömmar om en inställd tredje Batman-film, så gör du bäst i att sänka förväntningarna en aning. The Dark Knight Rises är sommarens bästa film, men filmseriens sämsta.