cineastens

Regissör: David Mackenzie

Skådespelare: Natasha Richardson, Marton Csokas, Ian McKellen, Hugh Bonneville

Genre: Thriller, romantik

 

Kvinna gift med högt uppsatt make. Kvinna är hemmafru men hemmet sköts redan av en hembiträde så kvinna har jävligt mycket dötid. Kvinna funderar över sitt trista kärringliv och undrar vad som kan göras. Kvinna förförs därefter av hunk bakom makens rygg. Kvinna faller pladask. Bara ett problem: Hunken har ett någorlunda fläckigt förflutet: Han är himla svartsjuk och sitter inne för att ha mördat sin fru. Oops!

 

Natasha Richardson spelar rollen som Stella, hemmafrun som har ett så enformigt liv att hon gärna beblandar sig med vilket pack som helst för att få lite action i livet, även om det innebär att de inte är främmande för att ta till trubbiga föremål när andan faller på, vilket är fallet med hennes nya toyboy Edgar Stark. Edgar är dömd till rättpsykiatrisk vård och har tillbringat 6 stillsamma år på anstaltet. Det vill säga, ända tills Max Raphael börjar arbeta där och i släptåg har han med sig frugan Stella.

 

 

Attraktionen mellan Stella och Edgar är så omedelbar att de hamnar i säng snabbare än bläcket på maken Maxs anställningsavtal hunnit torka. Det roliga varar en bra stund, men verkligheten kommer snabbt ikapp; en relation mellan en gift hemmafru och en dömd mördare är ju trots allt något man inte direkt vill skryta om.

 

Asylum har en mörk ton som känns i magen, obehaget smyger sig sakta på och förstärks av de övertygande rollprestationerna. Ju längre in i filmen, desto mer förstår man att det handlar om fler tvivelaktiga relationer än en. Man har lyckats fylla ut speltiden till max; på en och en halvtimme tar filmen fler oväntade vändningar men tappar trots det inte i kvalité, även om det är farligt nära då man lämnar en del viktiga frågor obesvarade.

 

Asylum är bra underhållning som visserligen inte kommer att få dig att kissa på dig av upphetsning, men filmen lyckas engagera där och då och lämnar ettnågorlunda avtryck.