cineastens

Regissör: Edward Zwick
Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Anne Hathaway

Love & other drugs är Supersugen möter valfri film där lösaktig kille-faller-för-svår-tjej-och-upptäcker-vad-kärlek-är. Det är en romantisk komedi, eller vänta, drama blir det nog. Eller jag tar tillbaka det, det är svårt att sätta denna film i någon speciell genre för den börjar med att vara en komedi och övergår sen till någon sorts (romantisk) drama.

Filmen handlar i alla fall om Jamie (Jake Gyllenhaal) som är en rutinerad player och får sparken från sitt jobb på en elektronikbutik, just för att han inte ens under jobbtid kan hålla sig ifrån att dra ner byxorna och stoppa snabeln i valfri tjej. Efter det bestämmer han sig för att börja sälja läkemedel och blablabla, just den delen av filmen är extremt ointressant så vi hoppar förbi till det intressanta. Av en slump träffar Jamie på Maggie (Anne Hathaway), som lider av Parkinsons och visar sig vara den kvinnliga versionen av honom. Hon gillar sex och vill inte ha något förhållande, vilket passar honom perfekt, ja, ända tills hans faller för henne.

Visst låter det inte som något särskilt underhållande eller originellt? Det är det inte heller. Jag hade svårt att hålla intresset igång och fann mig själv pilla på mobilen, springa på toa och vara allmänt ofokuserad under filmen. Inte ens synen av Jake Gyllenhaals nakna rumpa i ungefär halva filmens gång kunde fånga mitt intresse.

Love and other drugs försöker vara rolig, sexig, spännande, dramatisk, sorglig, allt på en gång, och det funkar inte. Alls. Hade man skippat vissa delar av filmen och försökt utveckla andra, hade nog filmen varit ett steg närmare i att få sin önskade effekt. Nu slutar det bara med en berättelse som känns väldigt oengagerad och karaktärer man ger blanka fan i.

Anne Hathaway har varit mitt hatobjekt nummer 1 ända sedan En prinsessas dagbok, men eftersom hon kommer att medverka i Nolans tredje Batman-film nästa sommar, kände jag att det var dags att begrava stridsyxan och tvinga mig själv till att börja gilla henne, och det var dels därför jag såg denna film. Av någon oförklarlig anledning stör jag mig på hennes röst, sätt att vara, utseende och bara allt som har med henne att göra. I denna film upptäckte jag i alla fall att hon är en rätt hyfsad skådespelerska, och gör det hon ska med finess.



Däremot stör jag mig fortfarande på henne, men Anne Hathaway kändes långt ifrån lika malplacerad som Jake Gyllenhaal. I vissa scener slog det gnistor om honom och Hathaway, medan han i andra scener känns fruktansvärt frånvarande och ser ut att gå på autopilot. Romantiska komedier eller filmer där det är meningen att publiken ska skratta, är inte hans grej. Enough said om denna rätt trista smörja.

Regissör: Derek Cianfrance
Skådespelare: Ryan Gosling, Michelle Williams
Genre: Romantik, drama

Blue Valentine kan kort sagt beskrivas som en riktigt ångestfylld kärleksdrama med Ryan Gosling och Michelle Williams i huvudrollen. Nu i november spelar de igen mot varandra i den kommande filmen Drive, och om den är hälften så ångestfylld som Blue Valentine, så har jag ingen trevlig upplevelse att se fram emot.

Blue Valentine är en väldigt realistisk skildring av ett förhållande som går från blixtförälskelse till slentrian med barn och jobb som måste skötas. Filmen har inget särskilt "mål", utan dess enda syfte är att verka som motkraft till alla dessa superromanser i Hollywoods värld där man aldrig får se den tråkiga vardagen som eventuellt blir en del av förhållandet när förälskelsen lagt sig.

Ryan Gosling och Michelle Williams gör helt suveräna rollprestationer. Jag har aldrig tidigare sett Gosling i en mer övertygande roll än denna och det fullständigt skriker Oscar om hans insats. Michelle Williams håller extremt hög klass hon också, och deras rolltolkningar är helt klart ett av det bästa jag sett.  Dialogerna känns väldigt äkta och jag tror att jag läste någonstans att de var improviserade också, vilket förklarar en del.



Tyvärr är Blue Valentine långt ifrån min smak. Jag ser på film för att undfly vardagen, inte för att påminnas om den x100. Visst fungerar det med en film som skildrar vardagen, men då tycker jag att den ska ha någon sorts klimax och något utöver det vanliga, annars blir det ungefär lika spännande som att plantera en dold kamera hos grannen. Blue Valentine är olik alla krystade Hollywood-filmer som spottas fram år efter år, och trots att det ändå känns som en frisk fläkt att för en gångs skull se en film om ett vanligt par som lever ett vanligt liv, hade jag nog klarat mig bra utan den.

Något jag uppskattade var det medvetna valet att låta fotot gå i en "gråblå"-ton för att ge den där nedstämda känslan som filmen vill uppnå. Man har även gjort ett riktigt bra jobb med karaktärerna; publiken känner för Dean och upplever den där uppgivna känslan tillsammans med honom när han gång på gång får nobben av sin fru. I filmen får man inte riktigt någon förklaring till hur deras relation kom att haverera så grövt och anledningen till att frun tar avstånd från mannen. Kanske regissören bara ville visa att nedgångar i förhållanden är oundvikliga, och att det inte alltid måste finnas någon förklaring till det.

I vilket fall som helst är Blue Valentine ingen film jag rekommenderar om man vill ha något lättsmält och avslappnande att se på, för det här är så långt ifrån en mysig film att se på som möjligt, och den hade möjligen fått en etta av mig om inte det vore för Gosling och Williams makalösa prestationer.

Regissör: Joseph Ruben
Skådespelare: Julia Roberts, Patrick Bergin, Kevin Anderson
Genre: Drama, thriller
Svensk titel: Sova med fienden

Filmer om misshandlade kvinnor tycker jag är sjukt intressant att se på. Det handlar inte om att jag gillar se några stackars kvinnor bli pucklade på, utan det jag gillar är att se hur offret interagerar med förövaren, hur deras relation är, och sist men inte minst, vad offret gör för att undkomma relationen. Detta kan ju appliceras på mer än just misshandlade kvinnor, men det är alltså hela processen med hur man hamnar i en sådan situation och hur man tar sig ur den som fascinerar mig.

Sova med fienden handlar om Laura Burney (Julia Roberts), som nu under sommaren bor tillsammans med sin make Martin i en riktigt maffig strandhus någonstans i Massachusetts. Maken är stilig, rik och charmig och utåt sett varje kvinnas drömman. Däremot besitter han en inte särskilt beundransvärt kvalitet: han är en rutinerad hustrumisshandlare.

En dag bestämmer sig Laura för att undfly sitt destruktiva förhållande genom att fejka sin död. Hon beger sig långt bort och börjar om på nytt. När maken däremot börjar misstänka att Laura i själva verket inte alls flyter runt på havets botten med vattenfyllda lungor, ger han sig iväg för att hitta henne.



Det krävs väldigt mycket av en sådan här film för att lyckas fånga känslan av hopplöshet, och det lyckas inte Sova med fienden speciellt bra. I stort känns manuset inte särskilt välarbetat. Tittarna får väldigt lite bakgrundsinformation om karaktärerna, och vi får heller inte någon vidare insyn i Lauras tankar, vilket gör det svårt att sympatisera med henne utöver den obligatoriska sympatin man känner för en medmänniska som behandlas illa.

Att filmen även kort efter Lauras flykt, bestämmer sig för att ge henne ännu en romans i form av en påträngande, lurvig man som inte är så himla mycket bättre än hennes ex, får bara hela filmen att kännas rätt billig och trist. Även om man inte helt körde på en hjälplös-kvinna-räddas-av-en-man-linje, har historian ökat i trovärdighet om man bara skippat den delen med romansen eller låtit den ta mycket mindre plats än den gjorde. Julia Roberts gjorde ett bra jobb med det lilla hon hade, och även om det här är långt ifrån en dålig film så hoppas jag att det finns bättre skildringar av kvinnomisshandel där ute man kan se på.

Regissör: Antti Jokinen
Skådespelare: Hillary Swank, Jeffrey Dean Morgan
Genre: Drama, thriller, skräck

Har ni sett Single White Female (1992) med Bridget Fonda och Jennifer Jason Leigh? Har ni sett Friday the 13th, och då tänker jag på den senaste versionen som kom ut 2009? Bra, då vet ni precis hur den här filmen kommer att gå till och hur den kommer att sluta. Även om ni inte sett någon av filmerna ovan så har ni varken något nytt eller intressant att se fram emot.

The Resident känns som en enda stor och trött remake av en massa filmer i en. Lite härifrån, lite därifrån, åh lite sådant där måste vi ju ha, med tur så har publiken bott under en sten de senaste 100 åren och kommer inte alls att känna igen historien! Och resultat blir en trött publik som räknat ut hela handlingen redan innan Hillary Swank hinner smörja in sin nakna kropp och glida ner i badet ca 20 minuter in i filmen.

Hillary Swank spelar den hårt arbetande läkaren Juliet som efter uppbrottet med sin pojkvän, flyttar in i en egen lägenhet i Brooklyn i New York. Lägenhet är inte färdigrenoverad, tunnelbanans dundrande några tiotals meter ifrån lägenhetsbyggnaden får hela badrummet att skaka, och under vintern är värmen i lägenheten nästan obefintlig. Men vad spelar allt sådant där trams för roll när lägenheten hyrs ut för en riktigt låg summa.

Juliet undrar om inte det finns någon baktanke, och när hon får förklarat för sig att det inte gör det, flyttar hon glatt in. Det som hyresvärden (Jeffrey Dean Morgan) dock glömde nämna är att jovisst finns det en "catch", och det är den galna hyresvärden som är besatt av henne - han själv alltså.



Det här skulle kunna vara Jennifer Jason Leighs karaktär som återuppstått som man. Manuset till The Resident är helt och hållet befriad från originalitet. Alltifrån de stereotypiska rollerna till handlingen. Det känns som att filmen hade ett uns av potential som däremot skulle kräva en helt ny regissör och ett nytt manus för att kunna göra någonting vettigt av. Musiken är fruktansvärd, och istället för att förstärka scenerna fungerar den endast som irritationsobjekt och banar vägen för en förutsägbar fortsättning till scenen.

Hillary Swank är väl inget minnesvärt i sin roll, hon gör det hon ska och så var det med det. Jeffrey Dean Morgan lyckas lite bättre och har en trevlig-granne-som-hjälper-en-med-påsarna-uppsyn, samtidigt som han även fungerar som trånande och desperat galning. Tyvärr är det inte tillräckligt för att rädda denna trista film, och jag är lättad över att den här fåniga skiten går direkt till DVD istället för upp på vita duken.

Regissör: Will Gluck
Skådespelare: Emma Stone, Amanda Bynes, Penn Bagdley
Genre: Komedi

Olive (Emma Stone) är en nördig high school-elev som ingen i skolan lägger märke till. Detta förändras dock över en natt när hon drar en vit, men dödlig-för-ryktet-lögn om att hon förlorat oskulden. Skolans bitchiga religionsdyrkare Marianne råkar höra detta genom båset i skoltoaletten (vet vi inte vid det här laget att man ska kolla att alla toalettbås är tomma innan man pladdrar hemlisar?), och skvallrar vidare vilket gör att flera får upp ögonen för den tills nyligen osynlige Olive. När Olive däremot låtsas ha sex med sin homosexuelle vän (den hysteriskt underhållande Dan Byrd från Cougartown) på en hemmafest för att hjälpa till att torka bort hans homostämpel, blir saker och ting mycket värre för henne. Ryktet sprider sig snabbare än klamydia på en nattklubb i Rhodos, och Olive blir känd som skolans största slampa, och killarna är inte sena med att komma med skamliga bud.

Vem visste att en så simpel grej som att förlora sin oskuld kan skapa sådan uppståndelse. Från ingenstans är nu alla emot Olive. Hennes bästa väninna är avundsjuk på uppmärksamheten hon får, Marianne och hennes religiösa undersåtar vill helst se Olive brännas på bål, och presentkort och pengar haglar in från alla hörn från desperata killar som också vill ha haft låtsas-sex med Olive för att skaffa bättre rykte åt sig själva.



Detta är en rätt så okej och lättsmält komedi som höjs av Emma Stones härliga insats. Däremot drar det ner en del på trovärdigheten att välja någon med Emma Stones utseende & karisma för att spela en grå, tråkig mus och på den biten har hon svårt att övertyga. I denna film ser man i alla fall en hel del av hennes potential. Hon har ju i stort sett begränsat sig till komedier (Supersugen, Zombieland), som förvisso är bra, men jag skulle akta mig för att fastna i komediträsket.

Easy A är visserligen en av hundratals high school-filmer med det tråkiga upplägget utstött-tjej-blir-populär, men det görs med stor humor och visserligen inte särskilt hög igenkänningsfaktor (å andra sidan bor vi inte i inskränkta USA), men ändå tänkvärd och helt okej att slökolla på en tråkig söndag.