cineastens

Långt borta från välbekanta Hollywood-filmer om sagolik, fulländad kärlek där pojke och flicka gör allt för att få vara tillsammans, så har vi Tom Hansen, en hälsningskortsförfattare hos ett företag i Los Angeles. På samma ställe börjar Summer Finn att arbeta, och för Tom är det kärlek vid första ögonkastet. Summers intresse för honom kunde däremot inte ha varit svalare. Visst gillar hon honom - men bara som en vän. En vän med benefits. Och därifrån går det både upp och spikrakt neråt i deras relation.

Tom Hansen spelas av den fantastiske Joseph Gordon Levitt, även känd från Inception. Gordon Levitt gör en helt briljant insats och hans trovärdighet är på topp. Det pojkaktiga utseendet, det osäkra kroppsspråket, och det nervösa skrattet bidrar till den ängsliga, kärlekskranka bilden man vill ge av karaktären. Skådespelaren har även ett väldigt uttrycksfullt ansikte som lämpar sig väl för en sådan här roll.

Det är uppfriskande med en annorlunda och modern kärlekshistoria där rollerna för en gångs skull är omvända. Här är det killen som kräver att tjejen erkänner att de in facto har ett förhållande, medan tjejen suckar och bara vill "keep things casual", trots att deras relation är allt annat än casual. Såvida man inte knullar sina vänner, leker hustru-make i IKEA-varuhus, och spenderar timmar i sängen tillsammans förstår jag Toms förvirring och vill bara in i skärmen och rädda stackaren från att få sitt ömtåliga hjärta ännu mer trampad på.

Detta är regissör Marc Webb's debutfilm, och han har inte lämnat något till slumpen. Det är träffsäkra repliker, lustiga karaktärer och roande scener som utspelar sig på vardagliga platser. Den går inte helt i kronologisk ordning, utan hoppar mellan att visa perioder av Tom och Summers relation där allt går bra, och perioder då allt verkar gå åt pipan. Filmen har flera kreativa tillvägagångssätt vilket gör den riktigt intressant och aldrig långtråkig.

500 days of summer är fängslande, rolig, ärlig och genialisk i min mening. Det är en film som leker med begreppet kärlek och sätter igång funderingar hos publiken. Sådana filmer är sällsynta inom genre romantik, men åh så uppskattade när de väl hittar sin väg till oss.

Skådespelare (röster): Mandy Moore, Zachary Levi

Genre: Romantik, komedi, drama

Trassel är världens dyraste animerade film. Få ingen hjärnblödning nu: 6 år och 250 miljoner dollar (!!!) krävdes för att skapa denna film. Det är hiskeligt mycket pengar och jag kan inte låta bli att fundera över många Ben & Jerrys man kan få för det. Innan jag börjar med recensionen vill jag gärna också veta vad i det är som kostar så mycket? Animeringarna görs ju i datorn? Eller är det fortfarande pappersteckningar som gäller, men så mycket pengar kan väl vanligt papper inte kosta? Eller så kanske det är speciellt papper med magiska egenskaper som används, i vilket fall som helst har vi konstaterat att det är grymt mycket pengar för nästan 2 timmars film.

Därför känner jag mig lättad över att kunna meddela att Trassel är en fantastisk filmupplevelse. Berättelsen börjar med en kort bakgrundshistoria så vi får förståelse för varför en stackars tjej med extremt långt hår sitter inspärrad i ett torn någonstans:

Drottningen räddades av en magisk blomma när hon höll på att dö under sin förlossning. Blommans magiska egenskaper överfördes till hennes dotter, prinsessan Rapunzel. Allt verkade frid och fröjd i kungahuset och lyckan var total över det nytillkomna barnet. Men som vi vet så varar ingen lycka för alltid. Rapunzel kidnappas av en elak dam som vill använda hennes magiska hår för att föryngra sig själv. Rapunzel växer upp i tron att den elaka damen är hennes mor, och hjärntvättas till att frukta världen utanför tornet, eftersom alla i världen vill åt hennes magiska hår och enda stället hon är i säker förvar är, surprise, i sitt lilla kyffe tillsammans med damen och den förbannat söta grodan Pascal.

Men eftersom den elaka damen hade levt i gud vet hur många år så hade hon totalt glömt bort hur det är att vara nyfiken tonåring. Rapunzel vill självklart inte bara sitta på sitt arlse, inspärrad i ett fult torn i resten av livet. Nej, hon vill ut och upptäcka världen, och speciellt veta vad det är för lyktor hon ser lysas upp varje år på sin födelsedag genom fönstret. Detta tänker den elaka damen inte tillåta, så vad gör Rapunzel? Förgiftar henne? Stryper henne med sitt kilometerlånga hår? Nej, hon tar till en mer barnvänlig metod; hon ljuger för damen och lyckas lura iväg henne i flera dagar. I samma veva fick Rapunzel tag i en guide: den charmiga brottslingen Flynn Ryder som på sin jakt undan rättvisan lyckades hamna rakt i Rapunzels torn, där han möttes av en stekpanna i ansiktet.

Det här är en riktigt feel-goodfilm vars animering är förbaskat bra. Låt er inte luras av Rapunzels långa, blonda svall och dockansikte; det här är en jävligt cool tjej som både är streetsmart och riktigt tuff. Med sin trogna stekpanna till vapendragare är hon allt annat än harmlös; så Rapunzel och Flynn Ryder (som är riktigt snygg, hur man nu än kan attraheras av en tecknad figur) lämnar tornet för att bege sig ut på en resa fylld av äventyr.

De 6 åren det tog att skapa film var tid väl investerad. I Trassel har man lyckats åstadkomma en spännande story av riktigt bra kvalité. Humorn är på topp och min favorit i hela filmen är den kunglia slottshästen Maximus, som jag lovar er är den listigaste hästen ni någonsin skådat.

Det som däremot drar ner på filmen är dels det förutsägbara; jag är mycket väl medveten om att detta är en film riktad till barn, men enligt mig så körde man på alltför säkra kort. Sedan störde jag också mig en del på all sjungande; även om Disney gjort ett bra jobb med musiknumren och lyckats få till en del catchiga toner.

Det är emellertid ingenting som borde hindra er från att ta del av denna riktigt spännande berättelse, Trassel är en film som kommer att lyckas trassla sig rakt i era hjärtan.

Regissör: Nick Cassavetes

USA kallas ofta för möjligheternas land. The land of opportunities. Ett land där det inte finns någon begränsning på vad du kan uppnå. Ett land där du kan vara så rik att du sover i en säng gjord av guldtackor, eller så fattig att du livnär dig på kloakråttor (typ). Sedan finns det även de invånare som befinner sig någonstans i mitten, familjer som lyckas hålla huvudet någorlunda över ytan. John Q är en av miljontals amerikanska medborgare som fråntas sin flytväst, får en ögonbindel trädd över sig, och förväntas göra det omöjliga.

Hans son Michael insjunknar och blir i behov en akut hjärttransplantation, men när försäkringsbolaget vägrar betala, sjukhuset insisterar på att de inget kan göra, skickas John hem för att i princip börja förbereda sin 11årige sons begravning. Skam den som ger sig, för John har tankarna på allt annat än gravstenar med sin sons namn ingraverad. Han stormar sjukhuset, barikerrar sig och håller läkare och patienter gisslan. Polisen och nyhetersreportrar från hela Chicago anländer och omringar sjukhuset. Vad är det John vill då? Jo, sin sons namn på transplantationslistan. Och det ska ske pronto.

I mitt tycke så gör Denzel Washington ett helt fantastisk jobb som John Q, troligtvis en av hans bästa roller. I vanliga fall har jag väldigt svårt för herr Washington, eftersom det är någonting i hans aura som skriker arrogant-skit-som-tror-att-det-räcker-med-sin-blotta-närvaro-för-att-skapa-en-lyckad-film. Det är oftast brist på variation i de roller han väljer, vilket gör att han blir en väldigt average och ensidig skådespelare. Varför anstränga sig när man bara kan ha samma macho pokerface som likgärna kan appliceras på alla sina roller, eftersom den ena rollen bara är mer eller mindre lik den tidigare.

I John Q har han däremot verkligen gått all in och lyckas väl med att förmedla desperationen hos sin karaktär utan att överspela, vilket är något som ofta förekommer hos skådespelare i pressade roller.

John Q är en hyfsad film som lyckas med att beröra, trots att den är väldigt klyschig och någorlunda förutsägbar. Tyngdpunkten ligger hos huvudkaraktären som skapar ett genuint intresse och sympati; både hos filmtittare och den publik som följer John Q's kamp i direktsändning.

Det är inte bara en faders kamp för sin sons överlevnad som skildras, utan man får även inblick i hur försäkringsbolagen mer eller mindre blåser folk, och den hjärtlösa attityden hos sjukhusen som är så vana att skicka hem dödssjuka som inte kan betala för sig, att de inte ens rynkar på näsan. I John Q får man se svart på vitt att i möjligheternas land är inte mycket möjligt utan ett par extra nollor i lönechecken.