cineastens

Regissör: Nick Cassavetes

USA kallas ofta för möjligheternas land. The land of opportunities. Ett land där det inte finns någon begränsning på vad du kan uppnå. Ett land där du kan vara så rik att du sover i en säng gjord av guldtackor, eller så fattig att du livnär dig på kloakråttor (typ). Sedan finns det även de invånare som befinner sig någonstans i mitten, familjer som lyckas hålla huvudet någorlunda över ytan. John Q är en av miljontals amerikanska medborgare som fråntas sin flytväst, får en ögonbindel trädd över sig, och förväntas göra det omöjliga.

Hans son Michael insjunknar och blir i behov en akut hjärttransplantation, men när försäkringsbolaget vägrar betala, sjukhuset insisterar på att de inget kan göra, skickas John hem för att i princip börja förbereda sin 11årige sons begravning. Skam den som ger sig, för John har tankarna på allt annat än gravstenar med sin sons namn ingraverad. Han stormar sjukhuset, barikerrar sig och håller läkare och patienter gisslan. Polisen och nyhetersreportrar från hela Chicago anländer och omringar sjukhuset. Vad är det John vill då? Jo, sin sons namn på transplantationslistan. Och det ska ske pronto.

I mitt tycke så gör Denzel Washington ett helt fantastisk jobb som John Q, troligtvis en av hans bästa roller. I vanliga fall har jag väldigt svårt för herr Washington, eftersom det är någonting i hans aura som skriker arrogant-skit-som-tror-att-det-räcker-med-sin-blotta-närvaro-för-att-skapa-en-lyckad-film. Det är oftast brist på variation i de roller han väljer, vilket gör att han blir en väldigt average och ensidig skådespelare. Varför anstränga sig när man bara kan ha samma macho pokerface som likgärna kan appliceras på alla sina roller, eftersom den ena rollen bara är mer eller mindre lik den tidigare.

I John Q har han däremot verkligen gått all in och lyckas väl med att förmedla desperationen hos sin karaktär utan att överspela, vilket är något som ofta förekommer hos skådespelare i pressade roller.

John Q är en hyfsad film som lyckas med att beröra, trots att den är väldigt klyschig och någorlunda förutsägbar. Tyngdpunkten ligger hos huvudkaraktären som skapar ett genuint intresse och sympati; både hos filmtittare och den publik som följer John Q's kamp i direktsändning.

Det är inte bara en faders kamp för sin sons överlevnad som skildras, utan man får även inblick i hur försäkringsbolagen mer eller mindre blåser folk, och den hjärtlösa attityden hos sjukhusen som är så vana att skicka hem dödssjuka som inte kan betala för sig, att de inte ens rynkar på näsan. I John Q får man se svart på vitt att i möjligheternas land är inte mycket möjligt utan ett par extra nollor i lönechecken.